Idag är solen tillbaka och energin flyter tillbaka i ådrorna. Allt är lätt, nästan allt i alla fall. Och Vesna och jag har kvar vår Turopolje-förhäxning. Turopolje är världen! Idag for vi – Vesna, Miki och jag – iväg förbi Odra och en rad andra byar tills vi nådde Markuševec Turopoljski. Där finns en cowboy-restaurang – ja, det är möjligt att ni inte brukar besöka sådana – med hästar och mängder av katter.
Först tittade vi lite på hästarna och alla barnfamiljerna som rörde sig hit och dit mellan huvudbyggnaden, stallet, hästhagen och markerna omkring. Vi bestämde oss för att följa den lilla vägen ett stycke för att se vad som dolde sig bakom nästa krök. Det är något ofrånkomligt detta att vilja se vad som finns ”om hörnet” och det finns alltid ett följande hörn och så ser hela livet ut: Vad väntar om hörnet?
Nå, inget särskilt men vackert var det och vägen drog oss vidare och vidare. I gräset såg vi blommor och svampar och vi tittade också upp mot de små husen uppe på åsen och fantiserade lite kring dem och deras människor.
Så fortsatte vägen neråt in i en lövskog och vi tyckte det blev tid att vända om, kanske allra mest för solens skull. Solljuset är livslågan.
Snart var vi tillbaka vid det stora trähuset, där cowboy-restaurangen är inrymd. Vi klev upp för den breda trappan och fortsatte ut på verandan och valde ett bord med utsikt över hästar och barn.
Vesna och jag åt kungligt och länge, fast länge kanske redan ingår i kungligt. Miki upplevde helt andra saker. Han satt under bordet på trägolvet och spanade efter husets kringsmygande katter. Den ena av dem var särskilt utmanande och låg länge mitt framför nosen på honom med halvslutna ögon. Miki höll oavbrutet kopplet på helspänn och sig själv också.
