I förrgår kväll innan Ade och jag nådde fram till Chez Marie gick vi förbi Parcul Cișmigiu. Ade pekade in mot den då mörka och regnprasslande parken och sa att dit tycker jag du ska gå imorgon, för man behöver vara ensam med en ny stad. Jag lovade att jag skulle och jag kände också hur väl tanken passade mig. Så igår efter frukosten på Trianon följde jag gatan tills den korsade eller halvkorsade en annan som jag gick över och så var jag inne i Parcul Cișmigiu. Allra först fick jag en vag känsla av att vara i Volkspark Friedrichshain i Berlin, men den förtonade strax, kanske genom sången från den ortodoxa kyrkan strax intill. Jag började gå med en blandning av målmedvetenhet och lättleddhet. Varje sidoväg verkade vilja dra mig in i sina vindlingar och ändå försökte jag hålla något slags riktning, men ganska snart var jag i småvägarnas milda våld. En obestämd lukt av fisk mötte mig varje gång jag bytte riktning. Parken är formad runt ett vattendrag eller möjligen runt flera. Snart stod jag framför svarta svanar med lysande röda näbbar. På en skylt läste jag ett ord som liknar det kroatiska ordet ”labud”, ja, det betyder ”svan”, men nu får jag inte fram det rumänska ordet.
Rumänskan bjuder mig på en spännande gissningslek, ibland kan jag använda italienskan, ibland kroatiskan och jag njuter av de överraskande kombinationerna. Någonstans läste jag ”Izvorul alb”, den vita källan, tänkte jag. Ja, ”izvor” är ”källa” på kroatiska. Ja, språklekar blandade sig med det vilsamma blickandet ut över vattnen och med sökandet efter de små broarna som korsar sjön här och där.
Jag klev upp på en märklig kulle som kanske är en förfallen byggnad eller grunden till en nu bortvittrad byggnad. Ur högen eller höjden sprang en källa fram. Mäktiga trädstammar ramade in det hela.
Stigarna och småvägarna förde mig i labyrintiska slingor och gång på gång var jag tillbaka där jag nyss varit eller så såg jag minnet av mitt gående på andra sidan vattnet.
Ibland såg träden mer levande ut i vattnets spegel än mot himlen och allting var mycket stilla och hösten lutade sig mot träden och långt ut över vattnet. Och jag följde parkens dragningskraft i krets efter krets.
