Gick just hem i mörkret längs Strada Popa Tatu. Världen känns trygg och mörk. Jag gick på det gehör som jag inte har men ändå stundtals erbjuds. Adela kom, såg ut som en ängel från underjorden, var febrig och sjuk men oändligt tålmodig och det var en sådan lycka att återse henne. Jag läste Ana Brnardićs dikt om dödens vandring genom Herăstrăuparken för henne i den lilla baren här i kvarteret och vi var glada åt hur långt dikten bär över språkgränserna. Ja, Djordje Žarković har låtit dikten förbli dikt in i svenskan. Och vi talade i långa linjer genom och över tiden som gått sedan vi sist sågs och hennes svarta ögon sken i det bleka ansiktet och jag tänkte att hon är den vackraste. Någon måste ju vara det. Och så måste hon plötsligt iväg, barnen och mannen är sjuka och egentligen hon också, fast hon drack tappert av vinet.
Efteråt satt jag kvar en stund och undrade lite över var jag var och över mysterierna som hopar sig. Sedan gick jag ut på den regnvåta gatan och gick genom svagt belysta kvarter på måfå ”hemåt” mot Hotel Trianon – detta namn! – och fann det utan att veta hur. Ibland hittar fötterna hem av sig själva. Så går man genom natten och Rumänien får förbli sin hemlighet.
