Under sensommaren har Miki och jag färdats hit och dit genom Kroatien och jag har nog sett mer av landet än någonsin förut. Vi har rest på egen hand, tillsammans med Vesna många gånger, och med Nilla har vi också gjort en hel del turer och ett par med Toma och några till. Vi har varit i Našice i Mikis slavonska hemtrakter, i Desinić och Klanjec i Zagorje. Och vi har varit på många ställen vid Kvarnerbukten: Jadranovo, Crikvenica, Bakar – det förtrollade Bakar, i Kastav, mitt kanske framtida hem, och i Hreljin. I Istrien på berget Učka. Och i Samobor, här strax intill. Och sedan alla färderna ner genom Centralkroatien: genom Turopolje, till Sisak, till Karlovac och till Hrvatska Kostajnica. Jag har säkert glömt något, men denna vimlande mängd av platser, sinsemellan så väldigt olika platser, tapetserar ännu mina drömmar.
Men nu ska jag om någon dag ge mig av till ett land där jag aldrig varit förr. Resan går till Rumänien och närmare bestämt till den oöverskådligt stora staden Bukarest. Jag förbereder mig genom att läsa dikten ”Flanören” av den kroatiska poeten Ana Brnardić (i översättning av Djordje Žarković). Den handlar om den stora parken vid sjön strax intill platsen där jag ska bo.
Flanören
I Herăstrăuparken promenerar Döden
underskön, sorglös till sinnes
vit, överdådig
Himlen är öppen, den når
djupt ner i det förflutna
Jag sitter på en bänk omfamnad av sly
Ryggrad, en i barndomen bortryckt stjälk
Rösterna dämpas
Fåglarna gräver sig ner i marken
Sjön bakom mig en mustig soppa av alger
Ju mindre kropp, desto lättare tar den sig
genom nålsögat