Saša Stanišić – Mina damer och herrar…

Kanske förstår jag mig inte riktigt på ”PressReader”, men nog verkar det som om min recension av Saša Stanišićs novellsamling publicerades den 9 september i Hufvudstadsbladet. Nå, jag bestämmer mig för att det stämmer, så nu lägger ut den här hos mig:

1. IMG_3886

Saša Stanišić kom i tonåren som flykting till Tyskland från det krigshärjade Bosnien. Hans första roman handlar om en pojkes upplevelser före och under Balkankriget i den lilla staden Višegrad, som också är Stanišićs födelsestad. I den andra romanen ”Före festen” befinner vi oss i en by i Tysklands nordöstligaste hörn. Huvudpersonen där är själva bygden och dess kollektiva stämma slukar de enskildas tal eller binder samman rösterna till en väv.

Stanišićs första novellsamling ”Fallensteller” – en Fallensteller gillrar fällor – har på svenska fått namnet ”Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig!” från en scen i bokens första novell. I den möter vi den gamle Ferdinand strax innan han på en estrad i sågverket, där han arbetat i hela sitt liv, ska utföra sitt trollerinummer. Vi får aldrig veta hur det gick med trolleriet, men lite hopp strör berättaren in alldeles i slutet. Och brorsonsonen hoppar in i den magiska lådan och vi låter gärna undret ske.

Den här nya kortare formen hindrar inte att vi känner igen det ymniga berättarflödet från romanerna. Samma glada virtuosa lek och bollande med perspektiv, röster, stämningar och ord här som där, fast nu ännu vildare. Det går inte att avkopplingsläsa, minsta lucka i uppmärksamheten kan göra att man missar ett viktigt spår. Här krävs en läsare som håller hårt i texten. Översättaren Christine Bredenkamp sitter rak i båten och tappar aldrig greppet om ordvimlet i de vilda brottsjöarna, inte ens i berättelsen om biljardsalongen, där den magnifike, härligt tragiske segraren, den store tunge ryssen växer fram inför oss ackompanjerad av en framassocierad upplevelse av en scen ur en operaföreställning:

”Den ännu-icke-döde sätter i gång igen, lalaaa, förlåter sin mördare, eller kanske inte, och det vore ju fint för en gångs skull, att inte förlåta. ’Skjut en gång till!’ vill jag ropa till den andre, men jag är där i sällskap av en dam som älskar opera, fast hon säkert inte är äldre än fyrtio. Så jag är tyst, och den blivande mördaren erbjuder den odöde en ångerfull kram, och sedan sjunger de, herregud min skapare, en duett, en lovsång till deras en gång så stora vänskap, och när det är över faller ridån och alla applåderar hänfört, jag med, och sedan säger mitt sällskap, wow, det där var intensivt, hur ska de kunna toppa det efter pausen?”

Ibland blir ljudnivån i texten så hög att jag nästan inte vågar ta med mig boken ut bland folk. På sidan 38 tutar allt, först vanliga bilar och lastbilar, men strax tätnar tutandet och stiger i ett hejdlöst crescendo, till och med kex tutar. Föreställ er tutande kex och ni skriker av eufori!

Novellerna om Georg Horvath, en äldre affärsjurist, hör till dem jag tycker allra bäst om. Den första handlar om hans flygresa till Rio och den har jag förälskat mig. Novellen älskar nog också Georg Horvath i all hans skröplighet och lite löjliga skurrilitet. Under resan undrar han mycket över hur han ska benämna olika fenomen. Heter fönstrens solskydd också ”solskydd” på natten? Vad kan man kalla en storstads ljus i mörkret? Han funderar också över ”huvudsakerna” i sitt livs olika skeden: spännande projekt, Regina, det höga gräset på lantstället… Och han tänker på saker Regina tycker att han gör fel, till exempel när det gäller vikande av filtar: han ”vek ihop filten, så att Regina blev tvungen att vika om den”. Och tanken på filtvikandet för vidare till flygplansfilten, som han viker ihop, möjligen felaktigt.

”Den tycks honom helt meningslös. Tunn är den. Borstig liksom. Han kan inte dra sig till minnes att han använt den. Georg Horvath är en stor man, Georg Horvath fryser inte. Georg Horvath tycker om borstigt.”

Om ni inte förälskat er i Horvath vid den här sista meningen, så vet jag inte. För övrigt gömmer han sedan filten i en medpassagerares väska. Och sedan följer historien om taxifärden från Rio till det tänkta målet. Först möts han av en sovande taxichaufför med skylten ”Horwath” i knät och under färden som följer slingrar sig förlopp där Horvath och Horwath byter av varandra som huvudpersoner. Mest rafflande blir beskrivningen av Horvath i Rumänien på en märklig konferens på en märklig plats, ett absurt palats med ett virrvarr av lönndörrar och svängväggar där orden ”groteskul” och ”kafkaeskul” blir till en sprakande kulmen.

En annan novellgrupp är den om berättaren och vännen Mo. De befinner sig på en resa genom Europa: En gång möter vi dem genomblöta på en flotte på Rhen bland kristna människorättsaktivister ditförda av Mos uppflammande känsla för aktivisten Rebekka. Längre fram på resan är de i ett galleri i Stockholm, där en målning av en syrisk surrealist ställs ut. Texten leker hårt och rått med vårt konventionella hyckleri och samtidigt rasar vi genom textmassans olika lager och det hela blir till sist till en underbar illustration av vad surrealism är. Och så får vi på sidan 87 veta något kanske oväntat om berättaren. Det sista avsnittet om duon innehåller den här fantastiska passagen: ”Hon spelar alphorn och didjeridu samtidigt. Mo och jag vet inte hur vi ska röra oss till det. Det är alltid så när kulturer möts, man vet inte hur man ska röra sig.”

I novellen ”Fabriken” är vi bland herdar någonstans uppe på bergskedjan Romanija i det inre av Bosnien eller i hjärtat av sägnernas gamla Illyrien. Här blandas poesi med skämt och politik och herdarna har mycket dåliga tänder. De berättar för berättaren om den aldrig färdigställda fabriken:

”Fabriken, säger de, harklade sig för evigheter sedan. Vad betyder det, frågar jag, hur harklar sig en byggnad, skojar ni med mig? Vi hörde det, säger herdarna, vi var där. Vi satt i lä vid murarna och spelade kort. De härmar gärna för mig hur harklandet lät.”

Berättaren lyssnar och vänder inom sig på det sagda: ”Jag talar herdarnas språk, men jag förstår inte vad de förstår.”

Den allra sista novellen, ”I detta vatten sjunker allt”, har ett lågmäldare tonfall än de andra, de uppsluppna skämten är borta och i den tycker jag mig ana en oförlöst smärta. Kanske hör den inte till samlingen, kanske är den ett utkast till en kommande roman…

°°

Saša Stanišić
Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! 2018
(Fallensteller, 2016)
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Weyler

Kommentera