Jag kommer ofta till Karlovac, dels för att jag har ett särskilt förhållande till staden, dels för att den ligger fint inom räckhåll. Och idag var jag där på nytt, denna gång tillsammans med min syster Nilla och Miki, min specielle följeslagare. Man framhäver ofta att Karlovac ligger på fyra floder: Korana, Kupa, Mrežnica och Dobra, men denna dag verkade Karlovac ligga helt och hållet vid Kupa och när vi inte var vid Kupa letade vi efter Kupa. Här ser ni vår utsikt från restaurangen Kvaka, där vi åt en kunglig måltid i det välgörande solskenet.
Efter maten sökte vi oss mot stadens inre delar och gick längs de gröna böljande vallar och sänkor som både påminner om och låter en glömma tiden då staden var en befästningsanläggning.
Staden hanterades mycket ovarsamt av det senaste kriget och mycket är ännu orenoverat. Var finns pengarna eller varför finns de inte? Och ändå finns det på många ställen något försonande över förfallet och kulhålen i väggarna skriker inte så grällt som i Kostajnica. Staden har en lugn andning och ändå finns här en puls, ett sällskapligt mänskligt liv och de vackra gamla kaféerna utmed vallarna är fulla av folk.
Trg Bana Jelačića är ett centralt torg som lite trött verkar vänta på något, kanske på någons ankomst. Men vems?
Kupa är Kupa och speglar allt i sin mäktiga spegel. Livet under vattnet verkar minst lika sant som det ovan.
Och min historia är rund så nu är vi eller snarare Miki på den sista bilden återigen någonstans i närheten av Kvaka.