Floder är sedan länge något särskilt för mig, men efter min flytt till Zagreb har floderna blivit ännu mer betydelsefulla och ofta har jag på senare år tänkt på Ungarettis dikt ”I miei fiumi”. Min hemmaflod är Sava men det händer att jag går längs Kupa eller att jag blickar ut över Krkas vatten. I min nya värld – som väl inte är så ny längre – finns det en stor rikedom av floder. Jag har färdats längs Soča och paddlat vid samma flods mynning, vid Isonzos mynning. Floder är ju ofta gränser. Ja, och härom dagen var jag vid den underbara floden Una, som delvis bildar gräns mellan Kroatien och Bosnien&Hercegovina, en flod som är känd för sitt klara vatten. Länge stod vi på bron över Una vid Hrvatska Kostajnica, vi stod där och såg på de jättelika fiskarna som kraftfullt stod stilla eller nästan stilla mot strömmen. Var det foreller? Någon tyckte det, någon sa emot. Och när vi vände blickarna mot öster såg vi en rufsig övärld leka med Unas yta och vi såg mjuka kullar kanta flodens lopp. Om man lutar sig in över floder och insuper deras andning blir de till världar och man kan lätt tänka sig en färjkarl vid någon av stränderna. Varje flod har nog sin Vasudeva.
