Även om jag inte alls så ofta tar mig till den stora loppmarknaden Hrelić som jag en gång lovade att jag skulle göra – den där gången när jag kallade Hrelić för ”min kyrka”, om någon minns – så återvänder jag alltid dit och intervallerna kan vara både korta och långa. Idag var jag där med Miki som enda sällskap. På diavägen på nasip längs Sava köpte jag honung, med od bagrema närmare bestämt, och jag köpte den av samma gubbe som jag brukar. När vi kom in på själva marknadsområdet, som är stort och obestämt, började jag leta efter tennisbollar, använda tennisbollar till Miki, för han tycker om att få något nytt och nytt betyder inte nytt från fabriken utan nytt för honom. Han leker intensivt några dagar med varje tennisboll tills den försvinner i parken eller på ”livada”, som egentligen inte är någon äng utan bara en långsträckt gräsplätt med bruna fläckar som leran stiger ur om senhösten. Jag hittade tennisbollar och köpte fre för tre kuna styck och sedan hittade andra för två och köpte tre av dem också. Sedan strövade vi bara lite lojt omkring bland varorna – pälsmössor, vattenkranar, leksaker, knivar, bildäck, guldskor med sylvassa klackar, böcker om sex och kroatisk historia… – tills jag tröttnade och som avslutning köpte lite sockor. Efter det satte vi oss i ett kafé i utkanten och jag beställde mitt kaffe.
Kaffestunden blev inte så avslappnande som jag hade förväntat mig för Miki fick syn på något bakom baracken. En råtta? En katt? En mus? Det fick jag inte veta, men Miki pep högt och energiskt och slet hårt i kopplet. Först sa jag till honom och vände honom åt ett annat håll, men det hjälpte inte, så till siste hällde jag ett halvt glas vatten över honom. Som tur är får man ju alltid vatten till kaffet. Han blev förvånad och lugnade sig faktiskt, fast bara för en kort stund, men det räckte. Jag drack ut mitt kaffe, betalade kyparen och reste på mig och så började vandringen tillbaka. Miki såg mycket i gräset som jag inte såg, kanske möss, så han var gång på gång på helspänn, iförd sin jägar-look.
Klockan var strax efter ett och nästan alla försäljarna som på diavägen haft sina varor utlagda längs nasip hade försvunnit, så man kunde se nästan ända bort till bron, Most mladosti.
