Och solen går ner över Vukovarska en av de allra sista sommardagarna.
Kanske är imorgon den sista dagen det här året med temperaturer som tangerar 30 grader. Det går inte att föreställa sig den kommande svalkan, än mindre kylan. Just när det gäller väder kan jag aldrig leva mig in i något annat än det som just är. Fantasin blir helt abstrakt eller torrt formell när det gäller detta. Konstigt, för jag har ju varit med om så många olika väder, men jag kan ju säga att jag har min fantasi till annat.
Vukovarska är så lång att den verkar sträcka sig runt hela jorden. Hur vet jag att den inte gör det? Den böjer liksom av i synranden åt båda hållen och det svindlar lite när jag tänker mig hur ändarna möts någonstans i ett avlägset för mig okänt land, där människorna går upp och ner och andas vatten och dricker luft.