Av olika anledningar hade jag inte badat hittills i år, mest för att jag haft mycket att göra och för att jag har Miki som är väldigt bra på att smita. Men idag blev det av. I början av eftermiddagen bestämde Vesna och jag oss för att ta en paus i arbetet och svalka av oss lite och så for vi iväg med hennes bil till Jarun, en av Zagrebs korvsjöar som rensats upp och blivit badsjö. Annars brukar jag ju mest bada i Bundek för att det är närmare dit, men Jarun är störst och något särskilt. Miki var med även om det är förbjudet för hundar på de flesta mer strandliknande platserna runt sjön eller sjöarna. Ja, på något sätt är Jarun nog två sjöar, en större och en mindre.
När vi kom fram började vi leta efter en bra plats att bada ifrån och mycket snart kom en badvakt och skickade iväg oss långt bort, eftersom ”hundar egentligen inte alls fick vara där”. Vi gick och gick, lustigt nog i strandkanten där det var som mest förbjudet, och efter ett tag tyckte vi att vi hittat vår plats. Det var nästan folktomt där. Miki tittade nyfiket på änderna och småsprang lite efter några kajor.
Vi människor klädde om och Vesna klev i och jag också samtidigt som jag försökte locka i Miki. Först tittade han lite skeptiskt men så plötsligt simmade han och jag knäppte av kopplet och slängde upp det på land. En stund avlöpte allt harmoniskt, Miki simmade fram och tillbaka mellan Vesna och mig och verkade trivas, men så med ens fick han nog och strax var han ur vattnet och rände iväg som en vessla längs strandkanten och så sprang han i full fart rakt ut på en betongbrygga. Vi tittade på honom från vattnet och såg hur han plötsligt tog ett jättesprång från bryggan rakt ut i vattnet. Eller rättare sagt – rakt ut bland näckrosbladen. Skuttet såg lite konstigt ut, det var som han väntat sig fast mark under fötterna. Förskräckt simmade han genast tillbaka och klängde sig vigt upp på bryggan igen. Och så gav han sig av i fyrsprång längs stranden. Jag sprang efter och ropade och ropade och såg den svarta ullbollen framför mig bli mindre och mindre. Men så av en nyck vände han om och rusade lika fort tillbaka. Ullbollen växte och växte och till slut gick det att se att den var Miki.
På med kopplet. Sedan satt Miki och jag på handduken och tittade utåt vattnet där Vesna fortfarande simmade omkring.