Sedan två tjejer från de nya husen här nedanför med ett halvbrutalt gäng på fyra-fem hundar allt oftare kommit att lägga beslag på Simpas terrass på eftermiddagar och helgmorgnar, är vi mer och mer på Caffe Bar Goran, som drivs av tre tjejer och besöks av kvarterets män eller gubbar. När jag kom hem från arbetet idag såg jag Đurđica, Zora och Hajdi på och vid en av bänkarna i parken. Under träden rusade hundgänget. Jag gled in och upp till mig eller oss och hämtade Miki och så ut. Hastigt smet vi bort från parken tillsammans med våra vänner. Vart ska vi? Till Goran, vart annars? Värmen låg svettig på oss som en extra ulltröja och Hajdi och Miki var rätt vilda och det passade inte så bra ihop med trafiken. För säkerhets skull tog vi en liten omväg till den ”livada” som finns vid Zlarinska. Där släppte vi vilddjuren för att låta dem rusa av sig det värsta. Men det gick inte särskilt bra, kanske för att de var lite slöa av värmen. De halvsprang bara lite lojt efter varandra och efter bollen. Efter en liten svettig stund tröttnade vi människor och så drog vi iväg till Goran. När vi kom fram dit var ljudnivån hög och nästan alla bord var tagna, men vi slank utmed staketet till det bortersta bordet och genom ett fönster fick vi ut pelinkovac och gemišt, som är min sommardryck. Och så satt vi där och hundarna slutade med ens att vara slöa.
En stol välte, bordet fick sig lite gemišt och vi fumlade med kopplen. Innanför fönstret spelade några äldre män kort på ett mycket uttrycksfullt sätt, korten smällde i bordet och rösterna steg och sjönk enligt ett slags hemlig rytm. En av bartjejerna höll ut en liten vit hund genom fönstret till påseende och luktning för våra två. En man i gången bredvid oss hade en svart hund i knät som alla tyckte var underbart söt. Nya gubbar kom in genom grinden. Kamphunden på andra sidan gatan – tre meter ifrån oss – ylade och någon sa att den används för vildsvinsjakt och FÖR ATT DÖDA. Utmed gatan, den lilla Zmajanska, skällde hundarna från grind till grind och plötsligt trängde sig en alldeles för stor bil förbi. Och så en till. Dennis kom också förbi och han ropade något till Đurđica och vi såg hans lilla vithåriga ”bakica” kika över staketet. Rösterna och de andra ljuden fyllde gatstumpen och jag kände att jag satt mitt inne i ett myller av liv och bångstyrig rörelse och att Zmajanska nog är världens centrum. Himlen fördunklades och växte sig tät och tung över vår plats i världen. Ett nytt åskväder var i antågande.