Förmiddagen började med ett besök på det stora postkontoret på Branimirova. Jag hade fått en lapp i brevlådan som antydde att jag hade ett paket att hämta där, så jag tog spårvagnen in till stan. Värmen började stiga samtidigt som jag steg in på postens paketutlämning. Snart var det min tur och jag lämnade fram min lapp och damen som tog emot den började leta i hyllorna. Jag visste av erfarenhet att detta kunde vara svårt, så jag beväpnade mig med tålamod (strpljenje) och visslade ohörbart inåt huvudet. Letandet gick dåligt och jag fick visa mitt ID-kort för att underlätta, men det hjälpte inte och efter en ganska lång stund fick jag veta att paketet hamnat på en annan post borta vid Ivanićgradska. Jag suckade lite men då sa damen att brevbäraren kunde kom hem till mig med paketet imorgon, om jag ville. Det ville jag och så gick jag ut och tog sedan spårvagnen hemåt. Det var en ganska skramlig vagn, så jag hörde knappt när telefonen ringde kort efter att jag stigit på. Det var posten som ville tala med mig eller rättare sagt en man som presenterade sig som Kruno. Han sa till mig att komma till Ivanićgradska nu och hämta paketet. Jag skulle bara fråga efter Kruno. Lite irriterad sa jag ja och snart for jag förbi min hemhållplats och vidare österut till Ivanićgradska, där jag steg av och nu började värmen kännas på allvar. Himlen ruvade flåsig och lite blek över husen, människorna fläktade sig med tidningar och pappbitar.
Jag svängde runt hörnet, gick uppför trapporna till det där väldigt jugoslaviska torget och så klev jag in på posten. Lite uppsluppet tänkte jag på att det var just här som jag för några år sedan hämtade Rudolfs fantastiska sydafrikanska paket med vin och öl och kudu-kött. Bara en snäcka hade krossats, resten var intakt och det var det bästa paket jag någonsin fått. På posten såg jag bara tre damer, ingen som kunde heta Kruno, så jag tog en kölapp och strax var jag framme. Damen tog emot lappen och jag förklarade att mitt paket kommit fel och det nu borde befinna sig här. Hon tog lappen och försvann genom en dörr. Jag tänkte vidare på Rudolfs paket och lät tiden gå utan möda. En stund senare kom damen tillbaka och sa att jag måste vänta på Kruno och så visade hon mig en šalter där jag kunde stå under min väntan. Ett litet stick av otålighet träffade mig och jag tog telefonen och ringde postnumret, men den här gången var den en dam som svarade. Jag sa att jag var på posten vid Ivanićgradska men att jag inte kunde se någon Kruno. Då hörde jag en röst tätt bakom ryggen på mig som sa: ”Ja sam Kruno.” Jag vände mig om och tittade in i ett par blå ironiskt blickande ögon. Krunos. Han log självsäkert men ändå med en viss charm: "Jag sa ju till er att vänta på mig. Och här är jag.” Jag sa något halvsnorkigt om att jag hade ont om tid men log ändå och så fick jag paketet i handen. Kruno log brett och stöddigt. Man kan tydligen ha ganska kul med paketutlämning. Jag tackade och gick ut genom dörren.
Så fick jag veta vad som var i paketet. Det var Varlam Sjalamovs Under snön. Den boken ville inte färdas en alltför lätt väg.
Och nu är det kväll och nyss kom Miki och jag hem efter att ha suttit en stund eller ett glas på Simpa med Vesna medan månen tittade in genom parasollets topphål i den stillastående ljumma kvällen.