I en nattlig vision fick jag en vink om att min text om ”Lutan och ärren” av Danilo Kiš för en tid sedan publicerats i Hufvudstadsbladet, så nu tar jag mig friheten att visa texten här:
Danilo Kiš är en av det europeiska 1900-talets verkligt stora författare. Han föddes 1935 i Subotica i Vojvodina som son till en ungersk-judisk far och en montenegrinsk mor. Under andra världskriget mördades många i hans släkt, hans far i Auschwitz. Studietiden tillbringade han i Belgrad och senare emigrerade han till Frankrike och så småningom hamnade han i Paris, där han dog 1989.
Ja, detta är i sanning en komprimerad levnadsteckning, men ändå inte så pressad till sin yttersta sylvassa spets som den som Kiš talar om i berättelsen om Jurij Golec:
”Glänsande svarta metallbokstäver var fastsatta på locket: ’Jurij Golec 1923-1982’, som en perfekt sammanfattad biografi för den Judiska Encyklopedin.”
Fast jag hade hellre behållit det tyska namnet Jüdische Enzyklopädie där, eftersom det står i den serbiska originaltexten. Nå, ”Jurij Golec” ingår i en samling postumt utgivna berättelser som nu på svenska utkommit under titeln ”Lutan och ärren”. Vad gäller tema och form är dessa texter nära besläktade med dem i ”De dödas encyklopedi” från 1983. Döden, döendet och livets sista dagar är berättelsernas kärna. Och huvudpersonerna är nästan alla konstnärer av något slag, drivna till hemlöshet av det europeiska 1900-talets diktaturer, olycksbröder till Danilo Kiš. Och de flesta av dem är tecknade efter verkliga förebilder, en del på ett igenkännbart sätt, som till exempel mannen i den första historien, där vi ”återupplever” hur Ödön von Horváth dör krossad av en av en storm lossliten gren på en gata i Paris. I inledningen av berättelsen får vi veta något om von Horváths hissfobi och Kiš låter von Horváth på sitt hotell i Paris minnas en hiss någon annanstans, samtidigt som scenen blir till både en bild av hans hemlöshet och ett förebud om hans död.
”Kistan väntade på att få föra honom, inte till den andra världen, utan snarare till den mörka källaren, bårhuset och kyrkogården där vilsekomna resande med ögon av sten vilar i sarkofager liknande den här.”
Under läsningen grips jag av styrkan i berättarens röst, Kiš skyggar inte för något, han lägger allt våld och elände framför oss, skonar ingen, allra minst sig själv. Människor trasas sönder till kropp och själ inför våra ögon. Drömmar dröms och kvävs i drömmen. Allt hopp far och fasan tar dess plats. Och ändå talar han så vackert, så hjärtslitande vackert.
I berättelsen ”Maratonlöparen” rycks läsaren förskräckt med av den hastighet som den nog alltför snabbe löparen håller. Vassklädda fält susar förbi med ett knastrande, uppförsbackar övervinns som om de lutat nedför, dimmor löses upp och gör stegen snabbare. På ett ställe skapar Kiš med ett skenbart enkelt grepp ett svindlande gap i tiden: ”Han tänker på de andra som nu flåsande klättrar upp i den sista backen i hjärtat av skogen och får syn på hans fotspår i leran.” Detta fotspår blir inför min häpna blick till ett fossilt avtryck i berggrunden. Så långt före de andra har maratonlöparen alltså förirrat sig! Men så vaknar den lettiske löparen i det sibiriska fånglägret. ”Uppvaknandet känns som ett fall, en ängels fall.” Han berättar drömmen för en medfånge och dör.
”Poeten” är en historia som utspelar sig i Titos Jugoslavien och den handlar om en man som skrivit en kritisk sonett om härskaren. ”Brottet” upptäcks och poeten fängslas och tvingas att ”göra bättring” genom att skriva en hyllningsdikt i stället. Om och om igen ser det ut som om hans plågoandar tänker låta nöja sig, men varje gång hittar de (på) något som gör att han måste börja om. Den enda fråga han ställer gäller hans hund och svaren är lögner. När han efter många månader genom någons nyck slutligen släpps ut går han hem till fots och vid dörren ropar han hundens namn: Lunjo! Men ingen hund kommer honom till mötes. Han tar ett bad, klär sig i sina bästa kläder, stiger upp på en pall, fäster enda änden av en lina vid en krok i taket, binder den andra om halsen och sparkar undan pallen.
Ärren i titelberättelsen sitter i en gammal rysk kvinnas ansikte och har förstört hennes händer. Hon fick dem en gång i en brand där hennes barn dog. Och lutan – i titeln – spelas av hennes döve man. I efterordet skriver Kiš att i denna text är ”fantasin reducerad till ett minimum”. Under sin studietid i Belgrad bodde Kiš hos ett gammalt ryskt emigrantpar.
Den längsta berättelsen ”Jurij Golec” är en vindlande historia om en bekant till Kiš, en gammal ukrainsk jude som överlevt koncentrationslägren. Han tar livet av sig efter hustruns död, inte av sorg egentligen för de levde sedan många år inte längre tillsammans, utan för att någonting brast i honom. Och Kiš balanserar vid avgrunden när han under begravningen bjuder oss på en scen med en död råtta invid gravstenen, en scen som han kommenterar så här:
”Då kom jag ihåg: ’Några råttor, liknande tunga stridsvagnar, återvänder till sina hangarer.’ Alltså, tänkte jag, detta är en råtta från en av hans liknelser, en som kommit direkt ur hans roman till begravningsplatsen på Montparnasse.”
Och jag ser att dessa ord är en stor tröst som jämnar vägen för ”ett mindre bekymrat döende”. Det jag sörjer över är i stället fläckar i den svenska texten. Varför har översättarna hittat på en ny svensk titel till Goethes roman ”Valfrändskap”? Och varför har ingen på allvar granskat den här bokens text? Vi måste för vår egen skull vårda orden från en författare som kan skriva om kung Davids sånger så att vi känner att de genom årtusendena ”tränger in i våra hjärtan som kniv och balsam”.
Danilo Kiš
Lauta i ožiljci, 1994
Lutan och ärren, 2017
Översättning: Elisabeth Knutsson, Boris Mićanović
Förlag: Rámus
Grande!!!
Tack!