Under de första åren här gick Londi och jag ofta ned till Sava. Vi brukade följa ”nasip” i den ena eller andra riktningen, mest österut bortåt mot det vilda Savica – Šanci. Med åren blev vi ganska hemma där, men så blev Londi äldre och tröttare och orkade inte längre gå hela den långa vägen dit bort och området försvann ur våra liv. Nej, nu vet jag inte hur jag fortsätta. Jag vill inte säga att Londi är död, så jag säger det inte. Idag var Miki och jag nere vid floden med Đurđica och Hajdi. Våren andades genom luften och hundarna blev uppsluppna och vilda. Miki sprang fram till flodkanten och tittade förvånad ut över det vidsträckta rörliga vattnet – Sava är ju som en jättelik sibirisk flod här – och det ryckte lite i honom, men han lät bli att hoppa. Vi hittade en trasig men ändå användbar boll och så var jakten igång och Miki och Hajdi flög fram över flodängarna.
Men då och då tvingade nyfikenheten Miki ner mot floden och vi ropade och visslade och jag hade tur: Varje gång kom han tillbaka!
