Om att hålla sig i form

Då och då säger någon till mig: ”Du håller dig i form med Miki!” eller ”Med Miki håller du dig verkligen i form!” Jag ler lite förstrött – eller kanske för trött – till svar, samtidigt som jag räknar ögonblicken och försöker pressa in något i vart och ett av dem. Nej, jag klagar inte, varför skulle jag? Jag är oftast glad och jag sover hejdlöst gott om natten, som verkar vara en enda, som jag stiger in i och ut ur. Tillfälligheter har gjort (haha, låter jag mig styras av tillfälligheter?) att jag har tusen saker att göra utanpå mitt riktiga eller vanliga arbete på universitetet (som just nu för övrigt verkligen kräver sitt): korrekturläsning av turisttexter, litteraturrecensioner, svenskan i Sarajevo, flyktingsvenskan här, kroatisklektioner för mig och först och sist och under och ovanpå allt Miki. Imorse smet han genom ett hål i stängslet runt lekplatsen och rände iväg som ett spjut längs den hårt trafikerade Vukovarska. En för mig helt okänd dam lyckades fånga in honom mitt under min vilda jakt. Gudasänd! Och hemska borstiga busfrö! Det var tredje gången han stack iväg för mig och den här gången var han lika muntert obekymrad när han blev infångad som de andra gångerna. Ja, jag vet: jag måste träna honom, men gathundslivets ränder sitter djupt i den sträva lilla varelsen.

På eftermiddagen när jag kom hem hade inget hänt och Miki satt som en hundängel på ulltäcket.

Jag var dödstrött men solen sken härligt, så jag bestämde mig för den ganska långa rundan ner till moskén och tillbaka i ett slags halvcirkel. Vi travade på rätt raskt och gräset lyste grönt eller så var det solen som målade det. Långt borta på ena sidan av fotbollsplanen ”Nur” (jag tror den heter så och kanske har jag en gång vetat vad namnet betyder), såg jag att det som för så där fem-sex år sedan bara var ett obrukat fält med högt gult gräs och lite buskar, nu är inhägnat och rensat och jag såg några hundar springa där med sina mattar och hussar. Dit kanske vi kan gå någon morgon och träna lite lydnad eller vad det kallas, tänkte jag. På hemvägen gick vi i gräset längs Gavellina ulica och Miki mötte en och annan hund.

När vi kom hem damp jag ner på soffan och föll rakt ner i en drömlös djupsömn, så minns jag det i alla fall. Miki hoppade upp i fotändan och somnade han också och så sov vi som om det var det enda möjliga att göra. En knapp timme senare väcktes jag av pipleksaken och Mikis grymtande lekljud. Och jag tänkte något om virrigt om att jag håller mig i form tills jag stupar, om och om igen.