Dag för dag letar jag mig tillbaka till ständigt nya gamla Londi-vägar. Där jag en gång gick med Londi går jag nu med Miki. Det känns inte som något svek, även om det inte är utan smärta och sorg. Men Miki är glädje och jag är säker på att Londi skulle ha tyckt om honom och han henne.
Idag gick vi längs Kornatska och in genom tunneln under den stora genomfartsleden Slavonska. Jag tog en bild som jag ofta tagit förr rakt över Slavonska och mot söder.
Inne i tunneln gick Miki snabbt och han verkade tycka att det var spännande. Jag tänkte på Londi och undrade när hon och jag gått genom den för sista gången. För det måste ju ha funnits en sista gång. Ute på andra sidan korsade vi ganska snart en gata, kanske Rakušina ulica, och så fortsatte vi bort mot Coca Cola-fabriken. Allt såg likadant ut som för fem-sex år sedan, då Londi och jag ännu gick här ofta. Hon brukade nog lukta mer i gräset i vägkanten än vad Miki gör, som ofta stretar rakt framåt. Vi svängde åt höger och gick förbi daghemmet som verkade ha fått ett nytt tak och så var vi framme på fältet – eller vad man ska kalla det – framför džamija, moskén. Jag tog ännu en av mina upprepningsbilder och funderade på om det kunde vara den hundrade.
Vi gick närmare och fick se att man satt upp några förbudsskyltar mot hundar i kanten av det gröna framför moskén och jag tänkte på detta med de tre ökenreligionernas motvilja mot djur. Det är inte lätt att tro att de har någon räddning att ge, när de har så svårt för skapelsen. (Fast jag får inte glömma att Londi blivit insläppt i två kyrkor i Slovenien – Slovenien är något särskilt.) Jag tog en bild på Miki nära en av förbudsskyltarna.
Och sedan en invid monumentet tillägnat krigets bosnijakiska offer. Det är ett slags springbrunn, som väl inte har vatten så ofta. Fast det var ju länge sedan jag var här, så det där med vattnet, vet jag inte. Jag vet bara att det inte var något vatten där idag.
Jag undrade om vi kanske skulle springa på Draženka av en slump, hon bor ju strax bakom moskén, men vi träffade ingen vi kände. Och så vände vi hemåt, fast en annan väg – också detta enligt den gamla Londi-vägen.
