Jag vänder blicken bakåt och sedan hitåt igen och skickar på prov ett vykort till mig själv från den där dagen när Rudolf och jag strövade omkring i Bo-Kaap. ”Bo” betyder förresten något i stil med ”övre” och stadsdelen ligger också på sluttningen till något av de omgivande bergen, minns inte vilket.
I någon av mina sydafrikanska texter nämnde jag kaféet ”Batavia” och roibos-cappuccinon jag drack på den svettiga innergården där. Jag visar er väven som är spänd genom hettan mellan denna innergård och himlen, en karibisk känsla.
Svetten rann över ansiktena på oss och vi pratade lite osammanhängande och gjorde ett segt motstånd mot hettan. Vi hade bestämt oss för att sitta där vi satt och vi blev starka i det. Detta var nog den varmaste stunden i min januari. När vi hade druckit ur och envisats lite till gick vi uppför trappan och in i kaféet igen för att betala. På ett av borden där inne fick jag syn på en bok, ”Tintin in Africa” stod det på framsidan. Här lämnar jag en lucka för era tankar.
