Märkliga dagar som seglar förbi. Jag ser mig själv svävande mellan det förflutna och framtiden, mellan sorgen och glädjen, mellan förlusten och det nya mötet, mellan det stora rika förflutna med Londi och den öppna framtiden med Miki.
Härom dagen stod jag vid en av sjöarna – de där underligt numrerade sjöarna i Maksimir, jag kommer aldrig att förstå de där namnen, men kanske har de någon förbindelse med himlakropparna – ja, i alla fall stod jag vid en av sjöarna och såg ut över vattnet och den besynnerliga stenkistan som verkar färdas både i sidled och ner mot djupet, fast oändligt långsamt.
Och jag tänker på andra vatten, på vattnet i teet jag drack i den lugna kretsen i Živi Atelje, denna fristad för både vilsna och fridfulla själar. Felix, som är här från Guangdong eller var i Kina hon nu hör hemma, hällde upp te enligt konstens regler med en säkerhet som bara den som kan hänge sig åt leken har. Allvarets lek. Och i kannan, bladets lek med vattnet. Eller vattnets med bladet.
