Solen skiner, det är helgdag, alla helgons dag, men min e-postlåda är full med studenttexter som jag borde rätta och kommentera så snart som möjligt, för sedan kommer ju andra och åter andra. Men eftersom jag är jag så blockeras aktiviteten först av en barriär av motstånd och olust inför arbetet. Jag tänker något grinigt om att jag borde ha börjat igår och så snärjer lättjan in mig i tankar om att jag kanske skulle kunna göra allt ”lite senare”. Jag går fram till fönstret, öppnar det och känner lite på luften. Gräset blinkar i olika gröntoner upp mot mig och jag tänker att jag kanske skulle kunna börja med en runda kring kvarteret…
Var är förresten alla grannarna? Bänkarna i parken är tomma. Har alla gått eller åkt till kyrkogården? En lite strängare del av mig undrar om jag behöver veta det. Nej. Jag sätter mig rak i ryggen på stolen och öppnar den första texten. Och då händer något: jag byter fas och andning och är plötsligt till min överraskning en ivrig läsare. Jag läser om hur någon på ett komplicerat sätt tvättar en bil, hur någon annan går till läkaren och hur en tredje beskriver hur en kaffebryggare används. Ja, de har fått vardagslivet som ämne för sina texter. Och jag läser nyfiket och ganska fort och känner mig med ens privilegierad som får vara med om alla dessa situationer och tankegångar. Jag finner en poetisk text om hur någon hänger tvätt på balkongen under en sommarnatt, en annan om en liten pojke som vaknar i sin säng full av förväntan inför en förmiddag med mormor på lekplatsen och en om en ung kvinna som sitter under flammande rödgula träd i parken en höstdag efter ett just överståndet tandläkarbesök. Det svåraste man kan skriva om på ett främmande språk är, tror jag, just vardagslivet med alla dess självklart hemtama gömslen och vrår. Hur finner man de främmande orden för det och hur vet man att man kan lita på dem, att man kan göra dem till sina? Hur hittar man vägen till en text som visar att livet finns just här? Sådant bör nog räknas in bland de ting som ingår i det omöjligas konst.