En av mina Sarajevo-dagar var Merima och jag och lille Benjamin på Nationalmuseum. Vi började med att titta på stećci utanför museets ingång. Merima visade mig att texten på åtminstone den ena av de här stenarna är på bosančica, en gammal bosnisk skriftvariant som har likheter med den kyrilliska skriften.
Stećci är gravstenar eller minnesstenar av annat slag, man är inte helt säker på sammanhangen. Jag hade hört talas om dessa stenar tidigare och även sett modeller av sådana på en utställning i Zagreb en gång och jag är ett slags stećak-fantast, om det finns något sådant. Jag mindes att dessa stenar kanske härstammar från bogumilerna som var en kristen rörelse på Balkan under medeltiden. Asketism, en mild form av asketism, om jag förstått det rätt, och ett avståndstagande från kyrkliga hierarkier hörde till rörelsens utmärkande drag. Ett annat drag var dualismen, detta att materian är ond och anden är god. Den sista saken i uppräkningen förvånar mig egentligen, för det här med att materian skulle vara ond passar inte helt till den milda (!) asketismen och inte heller till det antihierarkiska, inte i min föreställningsvärld i alla fall. Men de mjukt formade stenarna och detta med mildheten ger mig en känsla av vad Bosnien – djupt under alla yttre försök till deformationer – verkligen är.
Nå, vi gick uppför trappan – inte så lätt med barnvagnen – och in i den arkeologiska avdelningen. Här inne finns romerska lämningar, stećci och annat. Jag väljer ett romerskt gravmonument över en trettonårig pojke. Se på ansiktena! Och lägg märke till svastikorna.
När Benjamin tröttnat och Merima och jag hunnit se ganska mycket, gick vi ut i den botaniska trädgården som finns instucken mellan museets olika byggnader.
Också här finns det stećci och under granarna får de ett särskilt uttryck. Merima och jag drack kaffe från en automat och Benjamin fick något att tugga på och en förbipasserande man tog en bild på vår trio. När vi kom in på andra sidan av parken besökte vi en separatutställning med turkiska pilbågar från olika tider. Texterna på väggarna var på bosniska och turkiska och Merima sa att hon absolut ville visa detta för sin dotter Ema.
Till sist eller till näst sist gick vi uppför trapporna till den etnografiska delen och där gick vi från rum till rum som visade miljöer från den ottomanska tiden och jag lärde mig att de små låga borden heter ”sofra”. Och på det viset fick jag veta vad namnet på en kedja (kanske är det inte en hel kedja, jag vet bara två) av bosniska restauranger i Zagreb betyder.