Sedan i förrgår är jag tillbaka på Hvarska 10 och försöker nu orientera mig bland rutinerna kring tentamensperioden. Lite däckad är jag av det stora temperaturfallet från Sardinien till Slovenien, 20 grader kanske, eller också av den överdrivna luftkonditioneringen på tåget Mestre-Trieste. Så nu är jag i en brakförkylning. Och hålet efter Londi har frilagts på ett nytt sätt och jag fylls från stund till stund av bävan eller skräck. Ett tag i mitten av sommaren trodde jag att jag hade inneslutit henne i mig, men det var en dröm och saknaden sliter i mig. Men Sardinien blev en omstörtande och stärkande upplevelse ända från den första dagens initiationsrit med krypandet på knäna i nuraghens mörka spiralgång uppåt och svindelögonblicket på den kantlösa toppen till dykandet i viken vid Portobello med alla fiskupplevelserna (jag hör fortfarande bara på ett öra) under vattnet. Jag glömmer inte dessa drömlika aguglie – som på svenska heter näbbgäddor, vet jag nu – som simmade i stim strax under ytan och först verkade vara ljusreflexer från det starka solljuset. Jag såg dem som fantasispjut, blåa på ovansidan och guldfärgade undertill och det dröjde innan mina ögon förstod att de var verkliga fiskar. Jag minns också dagen då vi simmade bland romerska kolonner vid Santa Teresa di Gallura.
Genom Teresa trängde jag allt djupare in i nuraghevärlden och på kvällarna innan jag somnade tänkte jag ofta på dessa märkliga byggnader. En sen kväll fick jag ett slags uppenbarelse som gav mig ord att våga mig på att försöka formulera åtminstone en av nuraghens hemligheter med: I allt annat byggande utgår man ifrån att det ännu inte finns några väggar eller något tak. När det gäller nuragherna utgår man ifrån att det ännu inte finns några rum. Vid konventionellt byggande uppför man väggar och tak. När man bygger nuragher skapar man först en massa som man sedan plockar fram rummen ur genom att flytta undan stenar. Det rör sig om ett slags byggande med omvända förtecken. Dessutom finns ju "pozzi", brunnarna, som är ytterligare en typ av inverterat byggande, nuragher ställda på huvudet med vatten på toppen eller kanske snarare botten.
Jag kröp mycket på knäna under mina sardiska dagar och vi var flera gånger inne i stenåldersgravarna ”Domus de Janas”. Några av dem är inhuggna i en elefantliknande klippa. Rummen är mycket små, inte mycket mer än kroppsstorlek, så man hade hela tiden klippväggarna runt sig, närmast som en strumpa. Nu när jag tänker tillbaka slår det mig att det finns likheter mellan ”Domus de Janas” och nuraghernas inre. Urgröpningsprincipen och de angränsande smårummen som utgår från nästan varje större rum.
Kanske har också Giuseppes och Teresas hus i sitt samspel med trädgården något som pekar tillbaka till nuragherna, alla gångarna och det tornliknande. I huset finns ju även ett slags guddom, mirakelkatten Pallocchio med sina runda ögon som tar in allt. Efter en tid i huset började jag uppleva honom som en budbärare från Londi. Nej, han är inte alls lik Londi, men vem har sagt att en budbärare ska vara lik den vars bud han bär? Jag satt ofta hos Pallocchio och han kom ibland till mig av egen vilja.
