Ungerska språket är för mig ett fascinerande mysterium. Sedan tidig ungdom har jag ett litet, mycket litet, ordförråd med skatter som ”három” (tre) och ”kék ház” (blått hus) som outplånliga sitter där i hjärnans gångar. Senare har jag lagt till några då och då och nu under dagarna med Gabriella i Budapest och dess närhet blev de kanske hundra. Dessutom lärde jag mig lite om vokalharmoni, ordbildning och en del annat. Och nu ska jag säga något konstigt: Samtidigt som jag fascineras av språket känner jag ett slags skräck för det, ett så oerhört främlingsskap att tanken liksom tappar fotfästet i vissa ögonblick. Jag vet att nästan inga av orden med säkerhet tillhör mig – utom möjligen de där första tio eller tolv – vid minsta omkastning eller borttappande av en enda bokstav är allt som skrivet i vatten.
En dag stod Gabriella och jag vid en oregelbundet formad vit minnessten. Någonstans mitt inne i texten läste jag ”öt híd”. Jag visste alltså redan att ”híd” betyder ”bro”, eftersom det finns så många broar i Budapest. Gabriella sa att ”öt” betyder fem och att den lilla sekvensen betyder ”fem broar” och så tillade hon något svindlande om att man på ungerska aldrig använder plural efter antal, ”eftersom man ju då redan vet att det är plural”. Jaha – jag drog efter andan och förstod logiken. ”Híd” heter annars ”hídak” i plural, fick jag veta. Och att det blir just ”ak” beror på vokalharmonin eller något ännu mer gåtfullt.
Bron på bilden är bara en, men den är i alla fall en bro – Szabadság híd (Frihetsbron). Tidigare har jag alltid tyckt att ungerska ord är så långa, att de sträcker sig låga som långa band över vida slätter: Hódmezővásárhely… Nu upptäckte jag att de också kan vara mycket korta: tó, ut, új… Nu hör jag någon säga att man också kan säga sådana saker om många andra språk. Ja.