Tro inte att jag inte förstår att en och annan av er börjar tycka att nu kan det väl få det räcka. Men jag har ju så lite nytt att berätta. Det finns inget nytt. Utom detta att jag nu oroar mig för vad som kommer att hända när jag hamnar vid antipoden till Londis död. Londi dog kvällen till den mörkaste natten eller efter den kortaste dagen på året. Och nu är det bara tre dagar till den längsta. Detta är inte någon aritmetisk lek, det handlar om ljuset över jorden. Vad kommer att hända vid den motsatta punkten? Eller efteråt när vägen mot mörkret börjar igen? Hur ska jag göra? Vad ska jag söka mig för mål? Och ändå är varat i detta nu så där ”olidligt lätt”, blåa himlar, ljumma nätter…
Och jag ligger i gräset under träden vid Bundek och tittar upp i lövverk och oändligheter. Tanken tappar fäste och ringlar runt i spiraler utan början eller slut. Jag hör röster och ser fåglar segla mellan luftlagren. Och ibland går jag ner till sjön, tittar på de snabba små fiskarna, ”ribice”, som plaskar i ytvattnet innan de går ner mot djupare ställen. Och jag simmar lite utan att vara säker på vad jag gör. En man kastar pinnar och en ganska stor brunsvart hund simmar oförtröttligt ut och in och plockar pinne efter pinne. Och jag förstår lite trögt något om att det kanske är tillåtet för hundar att bada överallt i Bundek numera. Nej, jag tänker inte fråga.
