Vojvodina tog mig långt bort och vred mig också lite ur minnenas grepp. Londi och jag var aldrig där och jag reste inte heller dit på egen hand under Londis tid, så den här resan hade på något vis också kunnat vara placerad före Londi. Det fanns inga minnen av oss att besöka och sörja över där. Men nu är jag tillbaka här i Sigečica i våra gamla kvarter och jag känner så väldigt tydligt att det här är den första sommaren utan Londi. Luften är tung av lindblommens sötma och jag minns hur Londi och jag gick under lindarna här i blomningstid år efter år och hon dör ifrån mig igen i den varma sommarnatten.
Nyss satt jag med Vesna i den smala passagen vid husväggen i Gorans bar. Det var också Londis och min bar, fast vi brukade sitta där om förmiddagarna om våren. Vesna och jag pratade om allt och om våra hundar, om livet med dem, om sorgen och glädjen. Om Londi och Gugi och Lola. Nu är det bara Lola kvar och hon är så gammal, så gammal. Lindblommens doft bedövade oss och kvällen låg varm över taken. Och runt om vandrade sorgen och glädjen och minnena…
Jag kanske har sagt det förut. Jag läser dig med stort intresse. Kanske är det för att du rör dig i ett spännande område jag aldrig besökt. Kanske är det för din sorg som är ett tema. Dessutom är du lite hemlighetsfull och på så sätt spännande för mig. Anders
Tack för din kommentar här, Anders. Ja, det hemlighetsfulla hjälper oss att leva.
Jag tycker om att tänka så.