Jag vet inte hur många ansikten sorgen har. Kanske finns det bara ett, ett som på vägen från stund till stund klär sig i olika uttryck som ligger längs linjen mellan resignation och förtvivlan. Jag har ingenting att berätta som verkligen betyder något, som verkligen skulle kunna tala om något annat än denna bottenlösa frånvaro. Var är du, Londi? Var är du i sommarkvällen?
Ännu händer det att jag träffar någon som inte vet, som undrar var hunden är. Fast när jag trevar mig in i svaret märker jag att han eller hon egentligen redan vet. Och jag tänker på hundarna här som dog före Londi, hur jag också först undrade och sedan anade eller visste.
I förrgår när jag var på väg längs Miramarska fick jag syn på en liten svart hund som rullade sig njutningsfullt i gräset. En gammal kvinna höll lite löst i kopplet. Jag log mot båda och kvinnan sa att jag visst fick klappa den lilla. Jag hukade mig ner bredvid henne och pälsen var mycket len och jag fick veta att hon var tio år och att hennes ”gazdarica” nyss dött. Är det här min hund? for en tanke genom huvudet, men nej, det var det ju inte. Jag reste mig upp och tog farväl och gick vidare. Nej, den lilla hunden var inte lik Londi på ett synligt sätt, men något i hennes glada vänlighet förde mig till Londi-dimensionen.
Och igår kväll när jag gick över Britanski trg kände jag att förlusten skurit isär mig. Gång på gång försöker jag förstå vad det är som gör att jag är så förlorad efter Londis död. Jag sliter och drar i något som ändå alltid är fastlåst vid botten. Trött och uttjatad förklarar jag för mig själv att det beror på att Londi och jag var ett och att jag nu måste fortsätta fastän jag inte längre finns helt. Min hinsida viskar och drar.
Ändå är Britanski trg lika magiskt som förr och jag minns den gång när Londi var här. Vi satt i ett kafé med Janica och Londi var glad och uppspelt. Det måste ha varit i början av vår tid i staden, för senare blev det för långt att ta sig hit. Ja, ni ser, jag skär till små bitar av det förflutna och går runt i dem.
Men jag lever också i nuet och häret även om jag är halv och beskuren och jag vet också att förundras, som nyss när jag fastnade på den här raden i en studentuppsats:
Demokrati är svårt och vi måste lära oss att bli demokratiska. För det behövs utbildning, kultur och medlidande.
Ja, det är det sista ordet som talar så starkt till mig. Där är nyckeln.
Din klyvning är både förbryllande och förtrollande för mig. Ditt berättande och din process likaså. Tack för din text.
Tack, Anders, för läsning och kommentar. Det här är just bara som det kan vara.