Barer heter vad de heter och nyss var jag på ”Booze and Blues” på Tkalčićeva och lyssnade på Camões house band från Prag. Jag kom dit med Paolo – vi var inbjudna av Soraia – och gick hem i en annan dimension. Vad var det som vände världen så? Musiken, denna blandning av jazz och rock och fado och säkert ett och annat mer? Den lilla gula hunden som korsade golvet gång på gång, så älskvärt bemött av alla och för mig en budbärare från den londa hunden från evigheten? Eller var det saxofonen med sin saxofonist?
Jag vet inte men jag ”föll offer” för magi. Helt säkert är jag mottaglig. Saxofonens så kroppsliga röst, den gula ljuvliga hunden som visserligen aldrig kom ända fram till mig, sångerskans röst, värmen, sorgen, glädjen… Jag måste nog alltid drömma och det kratsar av tassar i mitt inre och över kratset strömmar saxofonens toner. Ja, ni vet, ni har också varit med om detta. Jag tror vi är med om samma saker. Inte samtidigt men alltid.