Idag tillbringade jag eftermiddagen hos mina vänner Ur och Kata i det jättestora Mamutica, det största hyreshuset i Kroatien, ett mytiskt hus med 5000 invånare. Här lever ett slags gammalt Jugoslavien, tror jag, och mina känslor inför det delar sig i ett slags olust inför det fula och alltför gigantiska och en glad lust inför den här märkliga kollektiva drömvärlden som är så mustigt verklig.
Tidigare har jag bara sett de här byggnaderna – de är alltså två – på avstånd, från spårvagnen eller genom något bilfönster och jag har alltid fått ett intryck av att de stora husen var på väg någonstans med lite klumpigt vingliga steg. Men nu när jag kom alldeles inpå dem fick jag en hisnande känsla av att falla uppåt. Och vi stod sedan där vid det öppna fönstret på tolfte våning och lät ögonen vandra över stora inte alltför välskötta grönområden. Vi började med en rakija och sedan radade Ur upp den ena vegetariska märkvärdigheten efter den andra och vi åt och åt. Efter maten satt vi en stund om grävde i den ”turkiska” ordlistan i slutet av Ivo Andrićs Na Drini ćuprija (Bron över Drina), som Kata just läser igen. Vi skrattade lite åt det lilla ordet ”dert” som betyder ”ljubavni bol” (kärlekssmärta) och vi funderade på om det gick att pressa in den känslan i ett sådant torrt litet ord. Och så gjorde Ur kaffe och ställde kopparna på en liten bricka och vi tog hissen ner, gick ut genom porten, korsade gatan och så gick vi in i en stor vild park eller ”livada” (äng) med massor med utblommade maskrosor och småpojkar som spelade fotboll och mor- och farföräldrar som vallade småbarn. Efter en stund hittade vi vår bänk och där slog vi oss ner i solvärmen. Vi drack vårt kaffe och jag tuggade i mig bottensatsen, för så gör jag. Vi blundade mot solstrålarna och tillät oss att säga mer och mer drömmande och otydliga saker.
Nu efteråt ser jag att det här är den första texten jag skriver efter nollpunkten som inte handlar om Londi, så nu måste jag nämna henne i alla fall. Hon hade tyckt om denna livada, det vet jag.