Jag minns en kvinna som hade förlorat sitt barn, hur alla under de första månaderna efter katastrofen förstod och förstod hennes sorg och förtvivlan eller i alla fall förde sig som om de hade förstått, men sedan kom en annan tid när den ena efter den andra började tycka att det räckte, att hon ”borde gå vidare” eller ”se framåt”. Jag också kanske, för jag kände inte sorgen på djupet, fast jag tänkte på det, detta underliga att sorgens ”rätta längd” mäts ut av dem som inte sörjer.
Jag minns också den gränslöst förtvivlade skatmodern, vars unge blivit ihjälkörd av en cyklist. Hennes smärta skar genom mig i ögonblicket då jag såg och förstod och jag måste ännu – många år senare – värja mig mot den smärtan. Jag vet att jag stod framför avgrunden.
Och min sorg efter Londi har nu nått den fas – vad betyder ”fas” egentligen ihop med sorg? – där jag måste lära mig att möta de där blickarna eller orden som säger att nu är det dags, nu måste jag rikta blicken framåt. Min blick böjer sig runt jordens rundning och möter sig själv igen och jag tänker på Atterboms ord:
Det är visst ingen i världen till,
som vet, varför sorgen klagar,
förutan den man, som själv henne bär,
hon tvingar honom nätter och dagar.
Och ibland möter jag Vlatka här på gatan och hon säger att det aldrig går över. Och jag tänker att ingen vet vad som händer inne i en annan människa.
Tack för allt vackert du skrivit om din sorg på bloggen!
Har insett att många människor, som själva inte upplevt det, har svårt att förstå den djupa ordlösa vänskap en människa kan dela med ett djur. Hur mycket vi människor och djur lär oss av varandra till exempel om sådant som villkorslös kärlek. Vilket djup som kan finnas i ett par kloka djurögon, hur de verkar se ända in i själen…när man behöver det som mest. Tror också det finns många människor som tänker, det var ”bara” en katt, en hund, en skatunge… den som tänker så har inte delat sitt liv med ett djur.
De gånger jag förlorat ett djur eller en människa för den delen, tycks jag fortsätta se djuret/personen. Mest intensivt med min svarta katt, som långt efter att hon lämnat denna värld, för mina ögon fortfarande tycktes sitta på sina favoritplatser… Det var väl hennes sätt att hjälpa mig genom sorgen…
Vet inte om du skulle vilja eller ens orka, men det hade varit spännande att läsa ett blogginlägg om hur Londis och dina vägar korsades och följdes åt genom livet!
Hej Annie, tack för din kommentar här, tack orden om din svarta katt. Nej, jag kan nog inte skriva någon stor Londi-text nu, men tittar du bakåt så finns den i bitar, fast den når inte ända till början, för jag började skriva först när Londi var så där fyra år.