Jag drömde att jag gick förbi värdshuset ”Sorgen och glädjen” nyligen när jag sov middag. Ja, jag är förfärligt förkyld med bronkit och vad det nu är. Värdshuset var grått och lite förfallet men såg ändå inbjudande ut, men det fanns ingen dörr och fönstren var på ett drömlikt sätt vända inåt. Ja, drömmen liknade en dröm. Och jag är ganska säker på att namnet var på svenska, just ”Sorgen och glädjen” och sorgen stod först. Glädjen var ett slags lite fladdrigt bihang, som inte visste bättre än hon visste.
På morgonen hade jag tagit spårvagnen till Branimirova och sedan passerat förbi några tvärgator, tills jag nådde Petrinjska, där jag skulle söka upp min läkare med det underbara förnamnet Nives. Just som jag skulle svänga in genom hennes port kom jag att tänka på att jag nog hade för lite pengar med mig, så jag fortsatte uppför gatan till en bank ”av mitt märke”. Och där kommer då en gammal lite smårund svart labrador emot mig med sin matte. Jag skärpte min uppmärksamhet och saktade ner stegen lite. Hundens matte såg ut att ha ett bestämt mål och jag anade att mötet skulle bli kort. Jag höll mig i trottoarens mitt och så möttes vi. Jag såg in i den gamla hundens ögon och jag såg att det inte var Londi, men ändå på något vis hon. Och så var stunden förbi. Jag vände mig för att se henne vagga bort. Sedan hände allt det där med bankomat, läkarbesök och hemfärd. När jag slutligen kom hem, sjönk jag ner på soffan och föll nästan genast i sömn. Och där i drömmen gick jag då förbi värdshuset ”Sorgen och glädjen” och tänkte något om Londis ungdom.
Och nu tittar jag på bakgrundsbilden i min mobil. Den visar Londi bland höstlöven i den november som gick, bara några veckor innan jag miste henne.