Ja, jag var faktiskt i Varberg för bara någon dag sedan. Jag gjorde en resa och träffade mina föräldrar och mina syskon och några speciella vänner. Och hemtjänsten. Mina föräldrar har blivit mindre och hjälplösheten fladdrar i vinden, både här och där. Vintern låg över trädgården och havet och ljus och mörker gick ut och in genom alla springor.
Och Londi var inte där heller. Jag kommer att söka henne överallt. Alltid. Jag ser in i andra hundars ansikten, men de vet ingenting. Någon gång låter jag handen irra över någon av dessa hundars päls. Men nej, inte här, inte där. Kanske vet jag att det är inne i mig jag måste söka, men jag har ännu inte hittat någon väg in. Det är nu ganska stumt inne i mig.
Fint att det finns vyer som den du visar här att försjunka i.
Ja, havet ger ro.