Fastän allt verkar fastfruset i vinterstress och vadderad trötthet bjuds jag av och till på små överraskningar eller vad man ska kalla det:
”Är ni från Spanien?” frågade mannen jag åkte upp med i hissen. Nej, det är jag inte, sa jag, fast rolig fråga; jag är från Sverige. ”Då vet ni något om kyla”, tyckte han var en lämplig fortsättning. Jag skrattade lite och sa nej och så steg jag av och Londi med mig. Doviđenja. Đenja.
Jag funderade lite på min spanska och försökte tänkta ut ett litet samtal mellan mig och mig på detta språk. Jag har alltså kunnat talat hjälplig spanska en gång, ja, under en inte särskilt lång intensivt sydamerikansk period till och med riktigt bra. Men nu gick det inte. De kroatiska orden ställde sig som hurtsar eller plintar i vägen. Jag kunde inte säga ”nu” eller ”då” eller ”här”. Allt det där vanliga eller allra vanligaste var belamrat med kroatiska vanligheter. Betyder detta att min spanska äntligen är omsprungen av kroatiskan? Kanske, men på vilket sätt? Är det ett baklängeslopp? Är kroatiskan nu mitt femte språk främst för att jag tappat greppet om spanskan? Och detta just en dag då jag blivit tillfrågad om jag är från Spanien? Jag vet inte vem jag vill sparka på smalbenen.
Ute är det så otäckt kallt och mörkt även om Simpa försöker se lite gästvänligt ut, fast bara lite väl? Och härinne halkar Londi omkring och låter klorna ge knäppande ljud ifrån sig. Hon vägrar sturigt att hålla sig på mattorna jag köpt åt henne. Det är dina mattor, Londi! För när brydde jag mig om mattor? Jag är en de fria golvens varelse…