Imorse ”tjuvkikade” jag lite på mitt sovrumsfönster från den öppna trappavsatsen. Frågan är nu möjligen om det heter ”den öppna trappavsatsen”, men här finns då i stället lite spelrum för fantasin. Jag tittade också på den eländiga tvättställningen, som hängt så där ända sedan jag flyttade in och som jag lever med på ett ibland smått dramatiskt sätt. Jag använder nämligen det krökta skaftet på en metallslev för att fiska in linorna när jag vill hänga något på dem och då måste jag sträcka mig rejält. Plötsligt känns också orden ”tvättställning” och ”metallslev” lite rangliga, men jag litar på min läsare, som möjligen är jag själv.
Men det var inte detta jag ville orda om. Efter dagens lektion i kroatiska, där det ibland var oklart vem som var läraren – ja, hjälp, u pomoć! – har jag funderat lite över vad det är som gör att det går så långsamt med den här inlärningen. Lite lättsamt kan jag säga att det beror på att jag älskar att lära mig ett språk och att jag därför vill ha allt kvar så länge som möjligt. Ännu lättsammare kanske kan jag säga att jag älskar att inte förstå, jag vill att ljuden ska komma till mig obegripna, som ljud och musik. Jaja, men detta är bara en bråkdel av sanningen, det vet jag. Đurđica blev ett ögonblick lite irriterad på mig, det var när jag krävde att få förklara den kroatiska grammatikens irrgångar för henne på kroatiska, härligt stapplande kroatiska: ”Ti trebaš samo strpljenja” (Du behöver bara ha tålamod.), sa jag. ”Aha, you want it the hard way”, sa hon lite argt på engelska. ”Det vet du väl, det här är väl inte första gången vi träffas?” bet jag tillbaka. ”Ok, ok.” Och jag grävde hit och dit i grammatiken och bad då och då om hjälp för att säga något krångligt som jag gillade. ”Ja sam najkompliciranija žena na svijetu.” (Jag är den mest komplicerade kvinnan i världen.) Och Đurđica använde sin strpljenje. Jag vet inte om ni tror det, men så småningom gick det ganska bra och vi blev till och med lite höga på det hela. Jag sträckte mig ända till att gå med på att på allvar (!) fördjupa mig i de magiska sju frågorna som rör kasus i kroatiskan och som jag alltid har tyckt var så löjliga. Men dem vill jag spara till en annan gång.
Så nu ska vi in i mullvadsmörkret, teoridelen eller den egentliga sanningen: Under mina dryga sex år här har jag oavbrutet undersökt allt som är detta att vara och bo här, inte minst språket. Jag har hittat ingångar till kroatiskan via tyskans kasussystem, via italienskans betonade och obetonade personliga pronomen, via svenskans partikelverb bland mycket annat… och jag menar mycket. Jag har hittat tiotals ingångar men inga genvägar, för jag vill ju inte gena. Min undersökning av kroatiskan är mycket grundlig, fokusskiftande, osystematisk och nördig utan gräns. Jag vet tusen saker som många skulle klassificera som onödiga men som är min livsluft: turkiska lånord i kroatiskan, tyska lånord i zagrebdialekten, skillnader mellan kroatiska och serbiska, skillnader mellan olika kroatiska dialekter… Jag har lärt mig massor och åter massor utan att just ha lärt mig tala ett vettigt vardagsspråk. Inte klokt, eller hur? Och nu – häpna! – känner jag en smygande oro över att förlåten som skymmer det innersta gemaket plötsligt ska dras undan och jag ska stå där berövad hemligheterna. Nej, nu överdriver jag, men inte så mycket ändå. Eller jag vill säga att känslan är kluven, kluven från topp till tå. Jag vill in, ja, det vill jag ju, men jag bävar inför att mysteriet ska smulas sönder till stoft.