Idag har jag varit uppe i Gračani och andats den höga luften där. Gračani ligger uppkrupet på Medvednicas sluttningar och Medvednica är Zagrebs ”husberg”, det vet ni nog.
Jag var däruppe för att träffa en ny liten människa. Ja, helt nykommen är han kanske inte, snart sex veckor har han varit i världen utanför mamma. Det var seneftermiddag och dagsljuset hade redan hunnit bli lite nedskruvat och kyrkan uppe på åsen lät sig inte helt urskiljas, men jag gladde mig åt guldet i björken vid vägen.
Jag passerade backkrönet och gick förbi några hus tills jag nådde Christines och Hrvojes. Där steg jag in i babyvärlden. Leon låg på den stora soffan och sov tyst och ostörbart. Vi vuxna pratade om tiden som gått sedan vi sist sågs, om hur ny världen är med ett nytt barn. Jag visar inga bilder här för en baby har en särskild rätt till ett privatliv. Babylivet är så privat och så fullt av underverk att det måste skyddas mot all slags offentlighet. Åtminstone en offentlighet i form av bilder och mina ord här är omöjliga att avskilja från mina tankar som kanske förresten bara är fantasier. Jag kände lite av den där speciella helt andra tiden som finns i ett hem där en mycket liten baby bor. Tystnad och ljud lever i andra dimensioner och gång på gång sker saker för första gången.
Efter några timmar lämnade jag huset och märkligt nog hade det knappast blivit mörkare än när jag kom. Jag gick till fots ner till Mihaljevac i stället för att ta den lilla bergsspårvagnen. Jag kände mig ganska blank inne i huvudet och tog liksom omedvetet några bilder på husen jag passerade. Och jag tänkte på den här andra tiden som ju egentligen är den första.
