När man färdas från Zagreb via Karlovac till Rijeka passerar man genom det vilda Gorski kotar. Namnet betyder helt enkelt ”bergsområdet” och med sin lite råa saklighet är det nog ett passande namn. Där uppe är det alltid mycket kallare än på platserna runt omkring och i de vidsträckta skogarna finns många vilda djur: björnar, vargar, vildsvin… Till och med på motorvägen som korsar dessa marker känner man att man är ”någon annanstans”. När jag åkte till Trieste nu senast åkte jag via Gorski kotar och Rijeka. I Fužine, en vackert och högt belägen liten stad med utsikt över flera sjöar, gjorde bussen ett stopp, mest för att en fransman hade bråttom till en toalett. Busschauffören pekade ut några buskar och sa: ”Där, men fort! Jag väntar.” En vänlig dam pekade då i stället ut en toaletthytt vid parkeringsplatsen och fransmannen valde den och folk i bussen skrattade, men – och det var väl det viktigaste för den nödige – busschauffören väntade. Under tiden funderade jag över Fužine, som alltid fått mina tankar att vandra.
Staden Fužine växte fram under 1600-talet sedan Zrinski-ätten låtit öppna en järnmalmsgruva i området. Milstolpar för stadens utveckling symboliseras av uppförandet av Karolinavägen 1737 (en viktig väg som förband Bakar med Karlovac och passerade Fužine) samt öppnandet av järnvägssträckningen Rijeka-Zagreb 1873. (wikipedia)
Och när vi sedan krånglade oss ut ur det trånga lilla samhället såg jag till min glädje en skylt som pekade mot Bakar, en liten stad vid havet, som i min värld också hamnat i myten. Ja, jag har min egen världsbild.
Busschauffören valde sedan att inte leta sig upp på motorvägen igen utan tog i stället den gamla landsvägen den sista biten mot Rijeka och havet.
Den inte alltför breda vägen visade sig vara ganska hårt trafikerad av tunga långtradare från exempelvis Bosnien, Rumänien och Makedonien mer än från just Kroatien. Så snart vi kom ner på lite lägre höjd ökade temperaturen – inte bara på termometern utan också inne i bussen luftkonditioneringen till trots. Strax innan vi nådde ner till staden vid havet körde vi om en kroatisk långtradare på ett ganska smalt och möjligen betänkligt ställe. ”Haha, en kvinna vid ratten!”, utropade någon, en kvinna faktiskt. Jag tog episoden ad notam.