Kväll i Brežice

Den långa gröna floddagen avslutades med en kvällsrunda i den lilla staden Brežice – som ligger ett tuppfjät från den kroatiska gränsen och med en liten ansträngning skulle kunna betraktas som en förstad till Zagreb. Vi gick egentligen bara fram och tillbaka längs huvudgatan medan Igor berättade om barndomsupplevelser med förbindelser till de olika gathörnen.

Det här tornet som framträder så vackert mot himlen vet jag egentligen inget om, men kanske är det ett vattentorn? Ja, det är det.

Londi hade nog ingen större lust att gå men efter en stund hittade hon saker som kan intressera hundar. Spännande lukter.

Vi gick nästan ända fram till det vackra slottet som jag senast satte min fot vid för fyra eller fem år sedan. Men vi gick alltså bara nästan fram för Londi tröttnade.

Så vi började leta efter ett öppet kafé. Vi tittade in genom järngrindarna till ett vackert kafé, men på grinden hängde ett tungt hänglås, så vi fick nöja oss med att just titta.

Egentligen var det bara ett kafé vid huvudgatan som var öppet på ett sådant vis att det var lockande att sätta sig där. Alla satt där, så vi satte oss också där. På andra sidan gatan fick jag syn på en underbart solgenomstrålad port, som såg ut att vara ingången till sagolandet.

Vi drack kaffe och vin och vatten och åt en mycket god efterrätt som var kryddad med dragon. Denna kryddning fick till följd att snart nästan alla på kaféet fick lära sig ordet ”dragon” på minst fem språk. Igors förtjänst. Och sedan talade vi om allt det där som vi så ofta och gärna pratat om: Balkan, Slovenien och om gränser och krig och fred. Och om det lilla vinet cvičeks namn i olika delar av Slovenien. Och om etymologin till titeln ”ban”. Ordet verkar ha turkiskt ursprung. Londi sov djupt på trädäcket och vaknade inte ens när förbipasserande hundar kom fram och luktade på henne.