Strax efter att jag bestämt för att alltid gå till ”Caffe Goran”, ser jag mig sitta på ”Dalija” med Londi bredvid mig brevid sin vattenportion. Vem kan det förvåna? Inte mig i alla fall. Mina beslut är lite grann som vägräcken som är ”rörliga inom elasticitetsgränsen”. Ja, jag har nyss arbetat med en översättning av en sådan där ”vägräckestext” tillsammans med en studentgrupp. Nå, ”Dalija” har sitt där innanför tujahäcken.
På hemvägen gjorde Londi en rad avvikelser från vägen och jag lät henne hållas. En brödbit och en korvstrimma gav det henne och jag tänkte att några nöjen måste hon ju ha.
När hissen kom ner till oss, steg en gammal herre i ljus kostym av. Vi hälsade, han höll upp hissdörren och frågade samtidigt som han sänkte blicken mot Londi: ”Kak’ se zove?” Och jag svarade övertydligt: ”Londi.” Och så utväxlade vi ytterligare några fraser. Till sist gjorde han ett slags skiss till en bugning och sa med mycket österriskt tonfall: ”Wiederschau’n.” Ja, för så är det. Wien finns här i Zagrebs undermedvetna, fastän denna stad på ytan heter Beč och ligger i ett annat land. Jag tog hälsningen som ett gott tecken inför morgondagens resa till just denna stad. (Londi kommer att bo här med Toma, ifall någon skulle undra.)