Välkomna till ännu en morgonrunda med Londi och mig. Som vanligt bjuder vi på ingenting särskilt. Vi går längs Brijunska och jag tittar in i trädgårdarna och gläder mig åt rosorna i skuggan och solen medan Londi undersöker hörnorna med nosen enligt sitt eget system.
Så småningom är vi i ”Caffe Goran”, ja, alltså vid ett av de små borden ut mot gatan. Är det Paška eller är det fortfarande Brijunska? Det kan jag inte avgöra på fri hand. Jag tänker på att jag är ovanligt fri från svåra önskningar inför sommaren. Jag frågar inte om jag kommer till havet, det som blir blir. Och det är ju säkert.
Ifrån gatan ser ”Caffe Goran” ut så här. Ja, det är det lilla vita huset med två bord framför innanför det gröna metallstängslet. En oas i världen.
Himlen är blå åt ett håll och gråsvart åt ett annat. Så här stillsamt dramatiskt kan det se ut i korsningen mellan Paška och Rapska. Så såg det ut alldeles nyss när vi gick förbi där.
