Jag satt nyss i morgonstunden med Londi på kafé Kezl, som jag ibland har kallat ”Solkaféet”, men nu strömmar sommaren in och solen skiner starkt och vi sitter under parasoller och drömmer inte om solsken längre. Medan jag drack mitt kaffe, tänkte jag något vagt om mitt liv, om det där stora steget jag tog för så där en sex år sedan, det där steget som placerade mig här. Jag tänkte att härifrån finns inga vägar tillbaka, det finns bara framåt och ändå har jag aldrig fattat något egentligt beslut om detta.
Vid hemkomsten satte jag mig i balkongrummet med fönsten öppna mot de gröna gröna björkarna och började rota i en översättning, men lät mig distraheras av en text av Arne Melberg som jag stötte på via en facebookvän medan jag lät dagens facebookbelägenhet rulla fram. Ja, fråga mig inte om orsak och verkan här, det blir en rulle, ett oändlighetsband. Melberg skriver om Cervantes (och lite om Shakespeare och Montaigne) och Don Quijote. I texten fastnar jag vid ett citat av Marthe Robert, som lyder så här:
En vacker dag beslutar sig en medelålders man, han är närmare femtio år, att lämna allt och bege sig ut på vägarna. Han tycks ge sig iväg alldeles av en slump, men i själva verket har han ett bestämt mål i sikte. Under loppet av hans äventyr kan inget lidande, ingen besvikelse och inte ens hån avleda honom från planen: att leva precis som en litterär figur för att ta reda på vad litteraturen egentligen handlar om.
Och jag är tillbaka vid mig själv under parasollet på Kezl och det slår mig att jag är Don Quijote. Och ändå inte, för jag hade inget mål från början utan målet hittade mig på vägen, men nu går vi ganska bra sida vid sida målet och jag.
Ja, nu kan jag ju ändå inte låta bli. Ute efter samtalet igen. Läste ditt inlägg om hur vi ser på tysk kultur. Vår ytliga hållning till den. Med rädsla i botten. En rädsla som ju är dagsaktuell gällande andra ytliga fobier.
Jag växte upp i ett villasamhälle i söderförort. Våra grannar åt ena hållet i ett förstår jag nu, fantastiskt funkishus, hette Agnes och Arthur.
De gav mig min första och näst intill enda inblick i borgerlig gedigen bildningskultur. Tysk borgerlig bildningskultur. Från Hamburg med möblemang av sammetsklädsel, mahogny, skåp bågnande av de mest voluminösa duntäcken jag ngnsin sett och hoppat i. Stora oljemålningar, figurativa, droskor i novembersörja, porslin för mocca och tarte. Kaffekvarn som spred den ljuvligaste doft i köket spetsad med Arthurs cigarrök. Arhtur var för övrigt alltid klädd i tredelat, väst med klocka i sidoficka. Skräddat. Både för Agnes och Arthur. Och ändå den mest uppsluppna livsglada stämningen.
En dressing till den vardagliga grönsallaten som jag varken förr eller senare återfunnit. Lite bitter.
Men som jag alltid söker när förhoppningen om omsorgsfull matlagning finns. Äppelpannkakor som jag ibland fick efter skolan hos Agnes. Mjälla, gräddvita inte brungräddade. De också, sen dess en ständig ouppfylld längtan. Arthur som för min mamma deklamerade Peer Gynt och just
tyska klassiker.
Så småningom fick jag veta att Agnes och Arthur var judiska flyktingar.
Tilhörande den stora grupp som också Nelly Sachs kom från. Som ju också var och bar den tyska bildningen i sina hjärtan.
Nu har jag återigen börjat läsa spritt av Hanna Arendt eftersom en porträttfilm nyligen visats på SvtPlay.
Och jag beställde korrespondensen mellan henne och Karl Jaspers. Nyfiken på Jaspers eftersom Karin Johannison i Den sårade divan rätt många gånger refererar till honom med den största fascination. Och för att associationerna alltid får vägleda mig som den vattenskräddare jag är.
Här är den igen, den tyska kulturgrunden. Hos två exiltyskar.
Och blir påmind om att det hållningssätt som jag alltid uppfattat som tydligast hos Arendt och som citeras i förordet, är utsiktspunkten varifrån det förlorade kan återses och framtiden emotses,
”I’m more than ever of the opinion that a decent human existence is possible today only on the fringes of society”.
(Tarkovskijs lilla ryska husmodell)
Och det är ju också förstås förklaringen till varför jag så intresserat följer din blog, inte för att du inte hör hemma där du är. Det gör du ju. Men för att du har den blicken utifrån som jag nu behöver på den verklighet i vilken jag lever och känner mig alltmer alienerad i.
Och nu ska du slåss mot väderkvarnar.
Robotrösterna för övrigt, jag kallar dem pannbensrösterna.
Hej Anneli, tack för din berättelse här! Har du kanske en egen blogg? Du kan väl ge mig en länk dit i så fall?
Nä ingen blogg.
Inte på Facebook, avsomnad på Twitter.
Följer bara, främst litteraturbloggar.
Din blog är den enda jag kommenterat.