Mitt liv ter sig ibland som uppdelat i olika tideräkningar. Nu befinner jag mig sedan närmare sex år i Zagreb-tiden. Den rör förstås först och främst min egen personliga verklighet med sådant som vanor, vänner, kärlekar, arbete, resor och vad det kan vara, men den här sekvensen ger också genom sin begränsning ett speciellt tidsmässigt perspektiv på en större verklighet omkring mig. Ett slags lupp, om man så vill. Jag tittar på Europa genom den luppen och jag vet och minns att jag när jag lämnade Sverige inte tvivlade ett ögonblick på Europa som en avundsvärd världsdel eller Sverige som ett självklart lugnt land. Under de första åren här åkte jag ofta till Slovenien och fick då känna på att Kroatien inte hörde till EU. Rigorösa kontroller, långa väntetider på gränserna, väldigt mycket uniformerat folk som strömmade genom tågvagnarna eller trängdes på gränsstationerna. Kroatiens EU-inträde hägrade som en lösning på en mängd praktiska problem och allt kändes som en rörelse med en klar riktning framåt. 2013 skedde inträdet och jag minns att några sa att det var typiskt att Kroatien skulle stiga på just när skeppet började sjunka, men jag uppfattade det mest som spirituellt gnäll. Det är ju nämligen också så, har jag lärt mig, att kroater är bra på att gnälla och klaga. Fast egentligen var allting fortfarande lugnt då 2013 och framåtrörelsen för andra länder på Balkan verkade självklar om än ganska långsam. 2014 får jag inte riktigt grepp om i minnet annat än på mitt rent privata plan – jag vet vad jag gjorde, vilka jag träffade och vart jag reste. Det var förra året som allt detta så självklart trygga hamnade på ett sluttande plan, först ganska omärkligt, sedan allt tydligare. Flyktingströmmarna tilltog under sommaren och ännu mera under hösten och har nu blivit ett slags konstant. Och nu är IS allt tydligare närvarande i Europa och självmordsbombare och andra bombare attackerar europeiska storstäder, särskilt västeuropeiska. De hugger mot Västeuropas välorganiserade, öppna samhälles mitt. Och i dessa dagar är man oroligare i Paris och Bryssel än i städer i centrala och östra Europa. Härom dagen pratade vi om att Kroatien är lugnare än de flesta områden i Västeuropa, fast då var det någon som sa att gränserna till Bosnien ju knappast är stängda på riktigt och att småorter på den bosniska landsbygden håller på att omvandlas till terroristceller och att Sarajevo äts upp inifrån av islamistiska rörelsers rörelser. Så, nej, inte här heller finns något som liknar det man kallar trygghet. Det som ligger i luften både här och där är att sakernas tillstånd kan ändras snabbt.