Inatt läste jag två berättelser av Heinrich von Kleist: Das Bettelweib von Locarno och Die Marquise von O…. Nej, jag ska inte berätta handlingen, ni vet den eller inte (ännu). Jag vill säga något om Kleist eller snarare om hans sätt att vara i skriften. Fast ordet ”vara” är nog för rofyllt. Kleist har inget fotfäste, allt är en störtning neråt eller uppåt, ja, han kan falla uppåt. När vi läser hans texter blir vi påminda om att jorden är ett rullande klot i en nästan tom oändlighet. Hans meningar störtar nerför sidorna och upp igen, balansen finns i rusningen över och ner i avgrunderna. Marken brinner under hans texters fötter. Gestalternas inre är genomkorsat av blixtar, världen obegriplig, endast rörelsen visar en väg, som försvinner, skymtar och försvinner. Fast det finns lyckliga stunder och till och med något som skulle kunna benämnas lyckliga slut, men de vittnar starkare än stupen om tillvarons bräcklighet. Ett lyckligt slut bär inom sig så många tagna risker, så mycket blickande ner avgrunderna att läsaren bara känner utmattning och en pockande oro för att kanske ha sett fel. I Kleists texter finns nästan bara vertikaler, den plana marken emellan bråddjupen är så kort och fylld av gropar, och det är bara tempot som räddar oss, om nu räddning finns.
Ingen har någonsin kunnat efterbilda hans stil. Ingen har hittat denna kombination av stramaste disciplin och bottenlös panik.
