Ja, jag erkänner att jag för någon månad sedan knåpade ihop en text som jag gav titeln ”Horace Engdahl – en kärleksförklaring”. Och, ja, jag menade vad jag skrev där. Sedan vill jag också medge att jag blev irriterad på Ebba Witt-Brattström för det här ältandet om kulturmannen och för hennes nya bok, fast det finns visst två nya böcker. Men nu är scenen ommöblerad och Horace reser med Liv Strömquist, serietecknare, i Europa, på tv, och det hela kallas för bildningsresa.
När jag först hörde om det här tv-projektet blev jag intresserad, ja, intresserad av Horace’ medverkan, men så fick jag se upplägget. Det fånigt konventionella upplägget. Äldre bildad herre reser med yngre småkaxig dam. Och nu har jag tittat på avsnitt ett och två och sett Horace gå fel i städer på ett kanske charmigt sätt och hört honom tala lite tyska och jag har fåt höra Liv klaga lite på manliga statyer och i övrigt mest duktigt lyssna på Horace’ utläggningar och resonemang genomförda i medvetet lätt ton. Kunde ju bli ”tråkigt” annars.
Och jag tänker två saker – eller tre. Dels känner jag plötsligt större sympati för Ebba igen – har ju egentligen alltid uppskattat henne – trots att det där med kulturmannen dricker mitt blod, dels att det faktiskt hade varit möjligt att göra en intressant blidningsresa på tv med en annan och mindre larvig personkombination. Jag tänker på Kristina Lugn, fast hon vill kanske inte resa med Horace. Eller på Merete Mazzarella. Jag vet inte heller vad hon hade tyckt om förslaget förstås. För övrigt har jag hört att det är Horace som valt att resa med Liv – kanske är det så och i så fall tror jag att det kan bottna i lite hämnlystnad och i så fall kan jag kanske förstå det. Hämnd för någon alltför grinig bok, fast jag nu bytt fot och tycker att grinigheten nog – föregripande denna tv-serie – är om inte befogad så i alla fall begriplig.
Vid sidan om tycker jag att det är synd att vi gått förbi Kierkegaard, Benedictsson och Goethe så här oengagerat, när vi nu gått så här nära i rummet i alla fall. Det hade ju kunnat bli något, något annat och mer än ett tugg om för tidiga utlösningar eller ett kokett barfotatrampande i gräset på kyrkogårdar.
Sedan vet jag förstås inte om det inte ändå kan bli något av denna ”bildningsresa”. Jag tänker alltså fortsätta att se och syna serien.
Liebe Bodil,
Mycket eleganta, roliga och (möjligen) försåtliga formuleringar! Ett problem med TV, med media överhuvudtaget, är väl att alla ”upplevelser” som den vägen serveras oss MÅSTE filtreras genom jourhavande kändis. Oavsett om det är Weimar, finanskris, trädgårdsskötsel, antikviteter eller matlagning – så måste vi ledas in på detta skrämmande (men också aningen lockande) territorium av någon ciceron som håller oss i handen – ganska hårt, så att vi inte svärmar i väg på egen hand och missar charterbussen tillbaka till vardagen. Jag vet inte hur ofta du ser svenska papperstidningar? Alltid är det en kändis på omslaget… Framtida historiker får reda ut det där, varför kunskap i vår epok blott kunde förmedlas på det sättet – genom ett slags kollektiva stödpersoner. Jag blir mer och mer övertygad om att vår epok är en av de mest auktoritära på många årtionden (eller sekler). Die besagte Fernsehsendung habe ich natürlich nicht gesehen. Dass ich sie dennoch kommentiere, ist auch eine Erscheinung unserer Zeit. Leider…
Lieber Jens,
schön dich hier zu sehen. Palikow? Ein Name? Eine Ortschaft? Ein Pseudonym?
Kanske skrev jag detta mest för att skaka av mig den olust jag kände över min gravt naiva förhoppning om att det här skulle bli något spännande och intressant, en förhoppning som åtminstone hittills inte på något vis infriats. Jag blev ju gripen av Horace Engdahls suveräna sätt att besvara både fördomsfulla och småsnaskiga (dem om äktenskap och skilsmässa) frågor i programmet ”Min sanning”. Ja, och då tänkte jag mig att den här bildningsresan genom Europa skulle kunna bli något sevärt. Också för att jag har tyckt om det jag har läst av honom. Jag hade alltså inte brytt mig om programmet om det hade varit Liv Strömquist som gjort resan på egen hand eller med någon annan (det beror i och för sig på vem den andra personen varit). Detta helt enkelt för att jag inte känner till något om henne och inte har något intresse väckts under de två avsnitt som visats. Jag vill alltså gärna lyssna på vad HE har att säga och även om det han säger nu i programmet är rätt uttunnat, så är det det som är det enda intressanta (möjligen med undantag för ett och annat som speakerrösten säger). Jag vet inte vad det för till att tjata om eller sörja över Cornelia Goethes sorgliga öde, när det ändå verkar som om Goethe bara är en ”sådan där man” som skrivit en bok, Werther – ingen annan verkar finnas – omgav sig med diverse kvinnor och ”ritade lite”. Om man så vill så är väl detta en utjämning: ingen av dem är något ”för mig”.
Kanske hade programmet kunnat läggas upp så att HE reser ensam genom Europa och träffar olika kulturpersonligheter (behöver inte vara några med kändisstatus eller liknande, egentligen helst inte, men högt bildade och dynamiska personer, som tänker själva och inte är ekon till andra) och för oförutsägbara samtal med dessa om författare, konstnärer, verk, tillvaron…
Jag – som tycker mycket om Horace Engdahl – har helt tappat intresset för det här programmet. Än mer har jag tappat intresset för den lilla sidledes debatt som drivs av en viss Sveland och andra. Men det ska du inte heller bry dig om.
Så vackert det var i Mostar. Bra bildningsresa 😉
Hej Gabrielle,
ja, jag har tappat det där genuina intresset som jag först hade för den här serien, men jag tänker ägna den ett litet ”metaintresse” eller vad man nu kan kalla det. Jag tänker stoppa in serien i min kurs Kulturk(r)amp för att se vad som händer. Man kan kanske dissekera den på något kul sätt. *•*
(Sveland hör inte till dem som kan intressera mig.)