Krasch – ett hjärnäventyr

Fredagen den femte februari kraschade min dator. Den störtade i en blink från allt till inget eller snarare till en stum grå väv. Jag tänker inte komma med några tekniska detaljer och inte heller tänker jag berätta särskilt mycket eller precist om den märkliga och slingrande vägen till reparation med alla dessa möten med hjältar, klåpare och skickliga yrkesmän i verkstäder, på nattliga parkeringsplatser eller hemma hos mig. Nej, jag vill i stället börja med att berätta om min hjärna. I det ögonblick då datorn slocknade, bleknade mitt minne bort. Jag märkte till min skräck att min tanke blivit lat och slapp och ständigt beredd att lägga ifrån sig allt i datorns filer och fack. Så när jag till exempel försökte minnas vad jag gjorde i ögonblicket före kraschen, var det alldeles blankt inne i huvudet på mig. Jag snappade efter luft. I telefonen – denna löjliga minidator – såg jag studenttexterna välla in. Jag kom på räkningar jag borde betala via internet, kursplaner som borde tas fram men som nu kanske just var i färd att lösas upp. Och alla de där halvfärdiga texterna som jag tapetserar datorns skrivbord med dag ut och dag in! Var fanns just den där? Och vad ville jag egentligen säga? Natten kom och med den sömnen och jag kröp längs ändlösa mörka gångar både hitom och bortom. Jag kröp runt i min egen hjärna och försökte hitta tillbaka till mig själv. Samtidigt som jag kände att det hela var löjligt.

Den värsta krisen varade kanske ett par dagar och de nätter som hörde till. Under den tiden förvandlades jag till ett slags signalstation. Jag vände mig åt alla håll, ja alla, och fick hela tiden nya och annorlunda svar. Någon – en stor expert – ansåg att allt var förstört både moderkortet (heter det verkligen så?) och hårddisken och något mer. Någon annan tyckte något annat och en tredje något tredje. Någon erbjöd mig att transportera en ny dator (med svenskt tangentbord) från Sverige till Zagreb via en mellanlandning på vägen till Montenegro. Till slut bar jag ut datorn – som då hade varit inne på diagnos på Mac Store, men sedan plockats ut av mig på inrådan av en hjälte – en sen mörk kväll till parkeringsplatsen framför mitt hus och räckte in den i bilen till en okänd man jag inte kunde se ansiktet på. Två dagar senare kom han tillbaka med den i lagat skick och till en helt rimlig penning, strax innan han själv flög iväg till Quatar. För mig var detta med Quatar lite suggestivt. Det kändes som om datorn flög med dit.

Under tiden då dessa operationer pågick blev min relation till datorn och detta med internet och kommunikation genom rymden allt svalare. Jag tänkte att jag ville lämna denna tidsålder, att jag på nytt ville härbärgera tankarna i mitt eget huvud, så som det varit för några årtionden sedan, fast då kanske jag skrev upp saker på lappar (mer än nu)?. Jag ville leka spännande mnemotekniska lekar, ni vet sådana där med fiktiva skåp med många små lådor. Jag ville bara vara ute och titta på träden eller möjligen sitta i någon bar och höra bruset från människorna, de närvarande, inte sådana som finns på tv eller i mobilen.

Men nu sitter jag här igen, återvänd till min egen idiot, och knackar ner bokstäver som jag tänker skicka ut i rymden, just så där meningslöst på nytt. Har jag då alls inget lärt mig? Jag vet inte, möjligen är jag lite misstänksammare mot mediet, kanske letar jag verkligen efter en väg ut. Funnit den har jag inte, men jag anar att den finns. Och så har jag lärt mig att det är praktiskt att säkerhetskopiera ofta, för nu måste jag ju rekonstruera en del sorglöst bortslarvat. Och det är en trist syssla.