Den här dagen

Det här är en galen dag där glädje och sorg, stort och smått ligger tätt packade intill varandra och jag håller andan inför fortsättningen.

Redan morgonen badade i sol och Londi och jag stannade en stund vid ett av de små borden intill ett av hyreshusen. Londi nosade under det och jag tittade på strålarnas blinkade mot vaxduken. Ja, det var trädens grenar som gjorde blinket. Jag tänkte något om att nu går vi mot ljuset igen, fast de här första stegen är ju alltid ganska stapplande, men ja, ja…

bild-47

Jag köpte mandariner och sok od jabuke och när jag kom ut från frukt- och grönsksaffären, såg jag Marjan ta ett oväntat vigt hopp från sin lilla lastbil. Han störtade fram emot mig eller oss med ett stort leende, pussade mig på båda kinderna, snabbt och hårt så det rev i skinnet och sa inte alls god jul utan bara något om att det alltid är roligt att se mig. ”Sretan Božić”, sa jag för att jag ändå tyckte att det kunde passa. Min mobil brummade tyst och jag hittade två meddelanden, ett om att jag är bjuden på julmiddag hos några av mina speciella vänner här. I det andra läste jag att Keko, min sommar-… från 2013, dog igår. Varför sökte jag aldrig upp honom?

När jag kom hem hittade jag ett papper från posten (jag vet att sådana papper heter någonting, men vad?). I en blandning av glad förväntan och onda aningar åkte jag strax efteråt till den stora posten på Branimirova, klev in och lämnade fram min lapp i en lucka. Det var de onda aningarna som hade rätt. Paketen till Sverige och Sydafrika hade inte fått nå sina mål, bara för att jag hade stoppat in lite rakija i dem. Jag sa något om att det ju hade gått bra förra året. Damen i luckan och förresten flera med henne, damer och herrar, beklagade och tyckte att den nya regeln var dum och trist, särskilt när det gällde så små mängder rakija. Vi höll med varandra en stund, men till sist fick jag ändå ta med mig paketen tillbaka hem.

Lite tom i huvudet gick jag strax efteråt ut igen, nu med Londi i mitt sällskap. Vi gick till vår speciella solbar och slog oss ner där. Jag fick mitt kaffe och Londi sjönk ner på de solbelysta plattorna intill min stol. Min mobil berättade nya saker – en nära vän hade fått ett tråkigt besked och jag hade fått ett nytt extrajobb, som jag inte alls hade lust med. Jag stängde ögonen mot solen och mindes mot min vilja att vattenkranen i köket upphört fungera och att mitt hushåll därför nu är rätt komplicerat. Borde jag säga ”god jul” till mig själv? Eller till Londi kanske?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *