Världen blir så liten när det regnar. Blicken vänds neråt, söker inte ens något vid horisonten. Det gråa ljuset som egentligen är mörker rullar in allt i ludd och oklarhet. Synen har inga fält och hörseln sövs av det monotona trummandet. Och just detta regn är ett kyligt sådant, så känseln kryper inåt, vänder hårdhuden ut. Men kanske lever lukterna? För den som har en bra nos. Londi har nog det och hon stannar gång på gång på vår väg mot bagaren. Och jag trampar otåligt på stället. Londi undersöker. Jag faller in i mig själv, samtidigt som jag känner droppar rinna nerför pannan. Nej, jag tog inget paraply, även om jag har ett nytt nu, som ledigt går att fälla upp. Jag tycker inte om att bära. Men hur sant är det? Hem bar jag inte bara brödet utan också en liten druvklase jag nöp av bland rankorna, där där jag får plocka hur mycket jag vill.
