Som en del av er vet tittar jag ofta på tv till min morgongympa. Det blir oftast ett väldigt kort tittande, eftersom mitt gymnastikprogram på grund av att jag känner mig själv, hålls kort. Men ibland om det är något särskilt stannar jag kvar och tittar lite efter gympan och denna morgon var det så. En man sa i närbild vänd mot kameran: ”Mi smo najmanja manjina u Italiji.” (med reservartion för eventuellt felhörande från min sida) Alltså: ”Vi är den minsta minoriteten i Italien.” Han befann sig på en bygata och både bebyggelse och landskap omkring honom såg mycket italienska ut. Jag såg framför mig Sandros spröda gamla morfastrar i Maria del Ponte i Abruzzo, hur de gick framför mig i gränden och hur jag framför dem skymtade byn på nästa branta kulle.
Några barn läste dikter på den gamla molisanska kroatiskan och den charmerande läraren log uppmuntrande när någon stakade sig. Under barnens kroatiska hörde jag italienskan. Sedan följde kameran några äldre kvinnor som pratade utanför en port. Så vitt jag förstod svarade de på en fråga från reportern om hur de använde sitt språk. Någon sa att hon alltid talade ”vårt språk” med sin man, men att hon mest talade italienska i byn. En del av kvinnorna höll sig ganska strikt till sin ålderdomliga kroatiska, andra strödde in rätt mycket italienska. För mig var det lätt att förstå det mesta, eftersom alltsammans var textat på modern kroatiska och temat var glasklart.
Så återvände vi till skolan och jag såg läraren igen där han stod i ett hörn av klassrummet halvt bortvänd från kameran. Hans gester var omisskännligt italienska…
Efter programmet letar jag lite efter denna minoritet på nätet och hittar ett och annat, till exempel det här:
Između 15. i 16. stoljeća, bježeći pred Turcima, Hrvati su počeli naseljavati provinciju Campobasso u pokrajini Molise, koncentrirajući se u gradovima Kruču (Acquaviva Collecroce), Mundimitru (Montemitro) i Stifiliću (San Felice). Na tom teritoriju 2001. živjelo je više od 2.000 Hrvata i to je najmanja priznata jezična manjina u Italiji.
Under 1400- och 1500-talet började kroater på flykt undan turkarna att bosätta sig i provinsen Campobasso i regionen Molise och då främst i städerna Kruč (Acquaviva Collecroce), Mundimitar (Montemitro) och Stifilić (San Felice). I detta område levde år 2001 mer än 2000 kroater och detta är den minsta erkända språkliga minoriteten i Italien.
Och på en italiensk sida läser jag lite om den ålderdomliga molisanska kroatiskan. Precis som i slovenskan har man kvar dualis. Och så står det att det är en štokavisk-ikavisk dialekt. Vid det här laget vet jag något sånär vad det betyder, men jag ska inte vältra mig i sådant nu… Och man tror att folket har sitt ursprung någonstans kring floden Neretva (Narenta på italienska) i södra Kroatien och Hercegovina.
Jag hittar en liten karta med Acquaviva Collecroce utsatt och jag hajar till när jag ser hur nära Sulmona det ligger. Ja, för Sulmona är inte långt från Santa Maria del Ponte…
