Dagen som just gick var strålande vacker, kanske den sista vackra på ett bra tag. Jag ser gråa väderleksutsikter. Och hur använde jag denna dag? Jo, efter min del av introduktionen med de nya svenskstudenterna, gick jag till den där långa korridoren, där sekreteraren för bland annat de utländska lektorerna sitter allra längst bort, långt bortom den nittio graders kröken. Jag skulle hämta mitt ”ugovor” (avtal) och diverse mer eller mindre begripliga papper att bära iväg till polisen. Jag kom olämpligt för något hade just hakat upp sig med min slovakiske kollegas sjukförsäkring. Efter en trekvarts letande bland papper och i datorn – ja, dörren stod öppen – kom man fram till att problemet inte gick att lösa, inte denna dag i alla fall. När jag kom in suckade sekreteraren tungt och mumlade mitt namn. Jag behövde inte säga mitt ärende, fast jag sa det ändå. Hon kröp ner under bordet och började leta i en stor kartong. Undan för undan slängde hon upp mappar på bordet, de flesta ljusblåa. Efter en stund var dubbelskrivbordet – ja, egentligen är det två som har sina arbetsplatser här – som ett ljusblått hav i vågor, för underlaget under mapparna var inte jämnt. Jag fick lust att ta en bild, men höll tillbaka impulsen. Och så plötsligt blev mina papper funna: ugovor, något om sjukförsäkring, några ”registreringspapper” och så en bunt papper om något varken hon eller jag riktigt begrep oss på. Vi log mot varandra och ryckte på axlarna och så lämnade jag rummet med ett frejdigt ”ugodan dan”. Jag tittade på klockan och tänkte ”där rök en dryg timme och jag har inte ens kommit till polisen”.
Solen strålade och himlen var så blå, så blå. Jag gick längs Ivana Lučića fram till Vukovarska, där jag tog spårvagnen. Vid Držićeva hoppade jag av och bytte in mot centrum och en kvart senare gick jag längs Petrinjska. Ja, det är där den stora polisstationen ligger. Och vädret fortsatte att vara härligt.
Jag klev in – ja, till saken hör att det här var säsongens andra besök där – och knackade på några dörrar för att få veta var min ”handläggare” Dunja satt. Uppe på tredje våningen knackade jag på dörr 311 och till min förvåning blev jag genast insläppt. I rummet satt en rundnätt (nu är jag vänlig) dam med blonderat hår som jag kände igen som ”Hönan” från något tidigare år. Jag hälsade och räckte fram mina papper. ”Hönan” log drygt och sa att hon inte förstod vad det var för papper jag kom med. Jag sa att jag blivit skickad till just detta rum och undrade om hon inte var Dunja. Ett föraktfullt leende spred sig över ”Hönans” ansikte. Nej, hon var verkligen inte Dunja utan Snežana, så det så. Sedan sa hon inget mer utan såg bara viktig ut. ”Men arbetar inte Dunja här”, försökte jag då. ”Hon är inte här nu”, sa Snežana och såg prövande på mig. Till saken hörde att Dunja just passerat ut, när jag steg in. ”Hon arbetar”, fortsatte hon. ”Det gör jag också”, kunde jag inte låta bli att säga. ”Hon arbetar på första våning just nu”, fortsatte hon med ett sötsurt leende. ”Men hon kommer väl hit igen?”. ”Hon kommer, ni kan gå ut så länge.” Jag gick ut och satte mig i den välbekanta Kafkakorridoren, gråa väggar och bruna dörrar, som såg ut som om de aldrig skulle kunna öppnas. Jag satte mig på en smal bänk och tänkte något om att Kafka egentligen inte hade hittat på några miljöer alls, han hade bara släpat in den här rekvisitan rakt in i sina berättelser. Efter en stund dök Dunja upp och gled in i rum 311 och stängde dörren. Märkligt nog blev jag insläppt kort därefter. Hon synade mina papper och frågade om jag hade pengar med mig. Jag bejakade detta. ”Då får ni gå till posten i bottenvåningen och betala 240 kuna, här är inbetalningskortet”. (Ja, det finns ett postkontor som hör till polisstationen.) ”Och sedan går ni till utlänningsdisken på första våning och visar att ni har betalt”, informerade hon mig. Jag lämnade rummet med en kort hälsningsfras och gick ner till posten, köade kanske en kvart, betalade och gick upp till första våning. Jag tog en nummerlapp – 116. När jag kom in i salen såg jag att utlänningsdisken hade siffran 74. Salen var fylld av mer eller mindre uttråkade eller modfällda människor. Jag väntade tio minuter, men det stod fortfarande 74, så jag tänkte nej, jag gör något annat i stället för att stå här. Jag fick tag i Paolo och Maria, två av mina italienska vänner, och vi bestämde att vi skulle äta lunch tillsammans. Och vi åt och drack och pratade och det gick väl en timme eller en och en halv och Maria skulle iväg till jobbet och Paolo till Dolac och handla, så jag vände tillbaka till Petrinjska. Jag kom in salen på våning ett och på utlännings-šaltern stod det nu 99. Usch, tänkte jag, fast det var ju bra att de inte passerat mitt nummer. Jag upptäckte en sidokö där folk klämde sig fram utan nummerlappar. Varför inte pröva, tänkte jag. Lustigt nog var jag framme vid luckan efter bara några minuter, men där blev jag avvisad. ”Vad tror ni?” Det är nog säkrast att jag inte säger det, tänkte jag, kastade en blick på nummertavlan: 99 stod det envist. Jag gick ut och följde en gata till parken Zrinjevac. Där satte jag mig på en bänk och lät lite tid gå i solskenet. Sedan reste jag mig och gick tillbaka till polisstationen igen och så upp till prvi kat (första våning) och såg att numret för utlänningar nu var 101.
Jag hittade en sittplats och bestämde mig för att härda ut där. Bredvid mig satt två zigenare, en mor och en tonårsson, gissade jag. Pojken frågade en kvinna framför sig om hon kunde hjälpa honom att läsa numret på lappen han höll i handen. Det kunde hon och sedan bevakade hon hans plats i ordningen åt honom. Jag hörde honom säga ”jag kan inte läsa nummer”. Jag orkade inte vara överraskad och kände att jag snart inte heller ”kunde läsa nummer”. Och inte ville jag det heller. En halvtimme senare var jag framme vid disken, hostade upp ett fotografi (som ingen sagt att jag skulle ha med mig) och tryckte pekfingarna mot en liten platta, först på fel sätt och sedan rätt. Jag skrev under på flera ställen och fick till sist en liten lapp och en uppmaning om att komma tillbaka om tre veckor. Klockan var halv fyra och solen strålade fortfarande när jag kom ut. Tack och lov.