Clemens Meyer. Gårkvällen är fylld av honom. Det var på Festival svjetske književnosti – Världslitteraturfestivalen, ni vet, och i år har jag med och utan anledningar missat det mesta, men inte detta. Och Clemens Meyers framträdande var kanske det bästa. Vill ni veta något lite objektivt om honom, kan ni titta här. Fast jag kan också själv börja med några fakta. Han är född 1977 i Halle och uppvuxen i Leipzig, där han nog fortfarande bor och Leipzig är – nebenbei gesagt – en stad med en rufsig vildhet. Ja, och här i Zagreb på Världslitteraturfestivalen var eller är han för att tala om sin bok Im Stein som nyligen översatts till kroatiska, en vindlande egensinnig prostitutionsroman, där han vägrar att se hororna som offer. Och romanen har till hans glädje mottagits mycket väl bland prostituerade. Nå, detta om detta. Här får ni en bild som inte säger särskilt mycket, men den föreställer i alla fall honom på festivalen igår kväll.
Ärligt talat visar bilden inget av det han är. Vi satt i Dvorana Müller i Kino Europa. Salen var inte smockfull men välfylld och det dröjde inte länge innan Clemens hade publiken i sin hand. Han satt där lite tung och stor och kantig och drack mycket vatten, tappade saker, knäckte med fingrarna så där obehagligt och det rakt in i mikrofonen. Roman Simić Bodrožić ställde enligt uppgift bra frågor, men ibland blev frågorna så långa att Clemens tappade bort sig och var tvungen att fråga: ”Vad frågade du?” Eller så började han skratta lite. Nej, han är absolut inte någon pajas eller någon posör. Om ni tror det nu, så är min beskrivning dålig. Han är helt äkta, otämjd och lite galen. När han kom in i sin roman drog han publiken med sig – så vi såg färgerna, rummen, gathörnen, och vi hörde rösterna och han hörde rösterna, horornas röster och ”hyresvärdens”. Clemens föll djupt ner i sin egen berättelse och jag kunde se att han bara med stor möda lyckades ta sig upp ur virrvarret igen. Detta hände flera gånger, han simmade ut på djupt och grumligt vatten och sjönk sedan tungt ner genom lagren, fast det väl inte finns några lager i vatten. Varje gång han kom upp till ytan och den vanliga världen igen tittade han förvirrat och kanske lite urskuldande på publiken. Och sedan hade han svårt att hitta ord att fortsätta med. För att inte verka för konstig skojade han lite och drack vatten i djupa klunkar. Och så fångade han en ny boll från moderatorn och skruvade sig med hjälp av den in i ett nytt transtillstånd. Under tiden satt han där rakt upp ner och såg vanlig ut. På slutet var han utmattad, som om han hade burit möbler upp- och nerför trappor en hel dag.
Jag vet nu att jag måste läsa något av honom.