Jag har mina ritualer eller ska jag säga vanor helt enkelt? Varje gång jag är i Trieste går jag någon gång in i San Spiridone, den serbisk-ortodoxa kyrkan vid Canal Grande. Så också denna gång. Ofta när jag kommer dit är kyrkan ganska tom och inget särskilt pågår – jag låter rummet med sitt mörker och ljus och sina dofter tala till mig. Men denna gång steg jag rakt in i ett bröllop. Bruden och brudgummen hade sagoaktiga guldkronor på huvudena och de och prästen vandrade runt i en trång cirkel i kyrkans mitt till prästens sång – ortodoxa präster kan visst alltid sjunga. Familjen, vännerna stod runt om och betraktade skeendet. Vid en viss punkt i riten – det var strax innan jag gled ut igen – fick de unga tu lämna ifrån sig sina gyllene kronor och lägga dem på en liten kudde. Jag funderade lite på vad detta med kronorna kunde betyda…
Väl ute gick jag över till andra sidan Canal Grande och satte mig vid ett kafébord och lät blicken vila på kyrkan där den tung och kompakt badade i solljuset.
