Jag spinner salt

Salt. Ja, jag har fastnat i ett ord igen. Kanske för att jag för några dagar sedan, kort efter Arsen Dedićs död, kom att lyssna på ”Sapore di sale”/”Okus soli” sjungen av Gino Paoli och honom tillsammans. ”Sale – sol” vibrerade det kort i mitt huvud. Och så tänkte jag på andra för mig kända saltord: Salz, sal, sel… Jag slog upp lite och såg att väldigt många indoeuropeiska språk har ett liknande ord för denna företeelse. Det verkar vara ett uråldrigt ord som har överlevt nästan oförändrat i årtusenden och jag tänker mig att också andra språkfamiljer har sådana här djupa saltord. Jag minns ordet för ”salt” på tigrinja, fast jag vet inte hur jag ska skriva det första ljudet, som är ett slags luftkomprimering eller vakuum. Jag skriver ordet lite tamt så här: tsjao. Tigrinja är ett semitiskt språk och jag tycker mig här i saltordet ana en förbindelse mellan indoeuropeiska och semitiska språk. Människans vilja att sätta ord på saltet är kanske äldre än den språkdelningen?

Jag tänkte på saltvägarna genom landskapen och historien och allt bärande av och släpande på salt över bergspassen, längs floddalarna. Ordet ”Salzstraßen” verkar här fastare knutet till begreppet än det svenska ordet, jag menar alltså handelsvägarna, där saltet var den kanske viktigaste varan.

Eller tänk på den antika ”Via salaria” som korsar Mellanitalien från hav till hav. Och jag minns nu min vandring med Alex och Londi i salinerna vid Strunjan i Slovenien för några somrar sedan. Soline. Mötet med Salthunden.

Saltet är centralt i alla mänskliga kulturer – i vägar och byggnader och i språket som kan ha mer eller mindre sälta eller i våra religioner. ”Ni är jordens salt.” Och våra tårar är salta…