Nyss var det 38-39° och allting handlade om hur jag skulle rädda Londi undan hettan, hur jag skulle få henne att överleva, men så plötsligt dyker temperaturen med 20 grader igen. Smack. Regnet störtar ner och jag sitter i spårvagnen på väg till Godot – Krivi put är otänkbart i det här vädret – för min lektion i kroatiska. Jag är väl påläst och har med mig del ett av min ”Ljetni dnevnik”, min sommardagbok, och ”Mali junak i druge priče”, som har lärt mig att läsa på kroatiska. Jag är spänd på vad Lana ska säga. Men så blir med ens spårvagnsresan huvudsaken (inte första gången). De som stiger på ifrån hällregnet ser så märkliga ut, liksom generade över att de är så blöta. En dam log besvärat och försökte se mindre våt ut, en kille tittade generat upp från sin regnprickiga mobil, blåste upprepade gånger på en fuktig biljett innan han med ett skamset leende stämplade den. Jag blev full i skratt och log brett. Fönstren var immiga och alla låtsades något slags normalitet. Fantastiskt, det var kallt på ett väldigt varm sätt och det rådde ett slags fnissigt undantagstillstånd. Det var omöjligt att se ut genom rutorna även om några gjorde tafatta försöka att gno hål på imman.
